Rubrikens formulering är hämtad från ändamålsparagrafen i Ordens Allmänna Lagar (OAL). Där kan vi läsa, att Ordens syfte är att meddela upplysningar i den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten.
OAL betonar kristendomens betydelse. I tredje paragrafen sägs bland annat att en frimurare skall vara nitisk i bön och bevista gudstjänster. Orden hänvisar alltså till kyrkan för en väsentlig del av de upplysningar om lag och evangelium vi kan behöva. Orden är konfessionsfri i den meningen att den inte är kopplad till en bestämd kristen kyrka. Av historiska skäl kan den ändå sägas höra mera hemma i en evangelisk-luthersk än i en reformert eller katolsk tradition. Den religiösa dygden, att tro på Jesus Kristus, är väsentlig. Att se Kristus som ett föredöme, och att försöka följa hans exempel, är en etisk dygd, som vi också hyllar. Att i någon mån utveckla sådana dygder antar jag är vad Orden menar med personlig utveckling.
Våra första grader talar lågmält om den kristna tron. Först i kapitelgraderna blir det kristna budskapet tydligare. Det kompletteras av mer eller mindre tydliga etiska budskap redan från första graden. Budskapet gestaltas med hjälp av symboler, liknelser och allegorier, som måste tolkas. Så vitt jag kan förstå finns genom graderna ett betydelsefullt inslag av Immanuel Kant och hans etik och metafysik. Andra kapitlet i OAL handlar om en frimurares plikter. Jag tycker mig känna igen Kants pliktetik där. Låt mig därför göra ett försök att kort presentera den.
Det är en grundtanke hos Kant, att vårt sökande efter kunskap och ljus måste göra halt vid gränsen för vad som är möjligt att erfara med våra sinnen. Om vi försöker tränga bortom den, vecklar vi obönhörligt in oss i motsägelser. Har världen en början eller har den alltid funnits? Är allting underkastad en lagbunden naturnödvändighet eller existerar friheten? Kant ansåg att båda svarsalternativen möter invändningar. För att bli kvar på vetenskapens fasta mark måste vi därför undvika metafysiska spekulationer och hålla oss till empirin.
Kant menade, att även om vår vetenskapliga kunskap begränsas av vilka erfarenheter vi kan nå, så behöver vi för den skull inte ge upp vårt sökande efter en mera fullkomlig förklaring. Vi kan se en sådan som ett mål, vilket, även om det inte kan uppnås, likväl kan sporra oss i vårt letande efter mer kunskap. Vi kan betrakta världen som om den vore begriplig, som om den kunde förstås helt och fullt av vårt förnuft. Frågan om vad jag kan veta menar Kant kan besvaras av vårt teoretiska förnuft, och den om vad jag bör göra av vårt praktiska förnuft. I boken Kritik av det praktiska förnuftet, utgiven 1788, drar han slutsatsen: ”Man kan omöjligt tänka sig att det skulle finnas något i hela världen, ja, överhuvudtaget också bortom denna värld, vilket skulle kunna anses som någonting alltigenom gott, utom en god vilja.”
Vad är då en god vilja? Enligt Kant är den en vilja inriktad på den moraliska plikten. En moraliskt förtjänstfull handling är den som vi utför uteslutande därför att det är vår plikt att utföra den. Det vi gör av behov eller böjelse innehåller ingen moralisk förtjänst, även om det vi gör också skulle vara vår plikt. Mitt handlande bör inte bestämmas av något yttre tryck eller tvång. Inte av religiösa eller världsliga straff eller belöningar. Det moraliska förnuftet ensamt bör bestämma mitt handlande.
Kant införde något som han kallade det praktiska förnuftets postulat. För att göra rättvisa åt vår moraliska erfarenhet måste vi göra tre antaganden, som vi inte kan nå fram till på det teoretiska förnuftets väg. Vi måste anta människans frihet för att kunna ge mening åt pliktens begrepp. Vi måste anta själens odödlighet för att rädda den idé om en högre rättvisa som vår moraliska intuition innehåller. Vi måste anta Guds existens som garant för en moralisk världsordning.
Den moraliska lagen finns nedlagd i vårt bröst i form av vad Kant kallar ett kategoriskt imperativ: ”Du bör alltid handla så, att du skulle vilja att din handlingsmaxim blev allmän lag.” Eller: ”Handla så att du aldrig brukar en människa enbart som ett medel utan också som ett självändamål.”
Kants svar på frågan: ”Vad är upplysning?” var: ”Först när människan är en autonom och myndig, moralisk varelse, som frigjort sig från alla yttre auktoriteter, handlande och tänkande enbart i enlighet med sitt eget förnuft, först då har upplysningen förverkligats.” Genom vår andliga födelse får vi kunskap om ont och gott. Vi blir fria och ansvariga för våra handlingar. – Detta budskap finns redan i Bibelns skapelseberättelse, där kunskapens och livets träd används som liknelser.
Mera som kuriosa kan här nämnas, att upplysning och kunskapens träd också har en språklig koppling. Kants motto för upplysningen var hämtad från Horatius: Sapere aude! – ‘Våga bruka ditt förnuft!’ Sapere kan översättas ‘kunna/känna’, men även ‘smaka på’.
Mot denna bakgrund bör kanske något mera konkret sägas om svenskt frimureri och kristen bekännelse. Ordens kristna grund växte fram ur det slutande 1700-talets lutherska ortodoxi med dess betoning av rättfärdiggörelse endast genom tro, men också påverkad av tidens pietistiska strömningar.
Pietismen var en fromhetsrörelse som betonade känslan mer än intellektet. Krav på moraliskt handlande kombinerades med en längtan efter en närmare förening med Gud själv och en känslomässig upplevelse av Guds ständiga närvaro i varje människa. Pietister anslöt sig till Luthers tankar om det allmänna prästadömet och möjligheterna för var och en att själv ta del av Bibelns budskap. Gudstjänst firades genom uppbyggliga sammankomster, som dock förbjöds genom konventikelplakatet 1726, ett decennium innan frimureriet introducerades i Sverige.
En gren av pietismen, herrnhutismen, kunde dock fortfarande praktiseras. När det svenska frimureriet, under de sista decennierna av 1700-talet, fick sina i stort sett fortfarande gällande former, fanns brödraförsamlingar både i Stockholm och Göteborg. Känslomässig upplevelse av Kristi lidande och glädjen över försoningen i Kristi blod är centrala. Flera tongivande frimurare omkring 1800 uppges ha varit herrnhutare, exempelvis Wilhelm Tornérhjelm, som bland annat föreslog den utformning grad I fortfarande har hos oss, och Johan Wingård, biskop i Göteborgs stift, ledamot av Svenska akademin, RKXIIIO och Ordens högste prelat.
Ordens kristna grund har naturligtvis påverkats och förändrats under åren sedan dess, om än inte i samma takt som Svenska kyrkan har anpassat sig till samhällets utveckling. Formellt ligger Ordens kristna grund fast, men hur den praktiseras i det verkliga livet av medlemmarna är naturligtvis högst skiftande. Samhällets sekularisering har säkert påverkat vår Orden, men just sekulariseringen kan göra ett kvarstående behov av andlighet mera påtagligt. Orden fyller fortfarande en uppgift på det området.
Rune Carlsson