Ett ofta hört påstående är att frimureriet har sitt ursprung i upplysningstidens idéer. Det är en sanning med modifikation.
Frimureriet uppstod på de brittiska öarna omkring 1600 och fick en fastare struktur 1717, när den första storlogen grundades i London – alltså före upplysningen eller åtminstone under dess tidiga barndom. Denna struktur och en hel del av innehållet ändrades radikalt när två storloger slogs ihop till Grand Lodge of England 1813 – när upplysningen redan avlösts av romantiken.
Det är också en sanning med modifikation, att Upplysningen väsentligen handlade om en uppgörelse mellan vetenskap och kyrka. Möjligen var det så i England och Frankrike, men inte i Sverige. Här, där upplysningsidéerna inte fick samma genomslag, blev den motsättningen tydlig först senare. Två årtal är särskilt viktiga för svenskt frimureri: 1735 när frimureriet fördes till Sverige från Frankrike och 1800 när våra ritualer fastställdes med i stort sett nuvarande lydelse.
Sverige präglades under denna tid av religiös repression. Religion var sannerligen inte en privatsak. Konventikelplakatet 1726, Religionsstadgan 1735 och Strafflagen 1734 gav kyrkan makt att hålla folket i Herrans tukt och förmaning. Den som smädade Gud eller avföll från den rena evangeliska läran kunde få plikta med livet, landsförvisas eller dömas till fängelse på vatten och bröd. En framväxande pietism motarbetades genom förbud mot sammankomster med religiöst innehåll utan prästerlig ledning – husandakter dock undantagna. Av någon anledning tolererades även frimurares logesammankomster – troligen för att de var förbehållna samhällets toppar. Såväl kungahus som adel och prästerskap deltog, vilket naturligtvis legitimerade verksamheten.
1700-talet såg en snabb utveckling av vetenskapen. Det berodde bland annat på att den, befriad från tidigare dogmer, kunde grundas i observationer av verkligheten, utvecklande hypoteser och slutsatser av experiment. Om upplysningen kan sägas ha ett gemensamt drag i de länder som anammade idéerna, var det yttrandefriheten. Den begränsades dock av kvardröjande anspråk från kyrkan, att besluta om vad som skulle ingå i dess hegemoni. Så var det i synnerhet i katolska länder. I protestantiska länder berodde frihetsgraden på hur upplyst monarken var. I Sverige hade, som antytts, kyrkan närmast ensamrätt inom det andliga området.
Någon kunskap om den världsbild, som var dominerande under frimureriets formativa år från mitten av 1700-talet fram till sekelskiftet 1800, kan ge perspektiv och större djup åt vår egen tolkning av frimureriets symboler, legender och allegorier. Jag skall därför göra ett försök att belysa åtminstone några aspekter. Rubrikens begrepp använder jag här i följande betydelser. Förnuft – förmåga till tänkande, gott omdöme och sunt beslutsfattande. Känsla – förmåga att förnimma, sätt att hantera sinnesrörelser eller estetiska intryck, medvetenhet, moralisk intuition och samvete.
I en essä 1750 hävdade Jean-Jacques Rousseau (1712-78) att civilisation förvanskar moralen. Människan är av naturen god. Utmärkande för det naturliga tillståndet är känslans dominans. Men med samhällets utveckling får förnuftet större betydelse, vilket leder till arrogans och självhävdelse, vilket förstör sederna. 1762 skriver han i Du Contrat Social: ”Människan föds fri och överallt är hon i bojor.” Hur förnuft och känsla bör balanseras kom att debatteras under resten av århundradet.
David Hume (1711-76) deltog i den debatten. Han förordade en balans mellan normerande läror, kopplade till metafysiken (vilken, trots att den behandlar frågor bortom människans erfarenhet, ansågs kunna ge rationella svar om verklighetens grundläggande natur) och en förståelse som utgår från människans strävanden, farhågor och traditioner, där känslan är avgörande. Till Humes viktigare verk hör A Treatise of Human Nature, som gavs ut redan 1739. Även Carl von Linné (1707-1778) uttalade sig: ”Endast vetenskapen skiljer oss från vildar, barbarer och hottentotter.”
Så vitt jag kan förstå har Immanuel Kant (1724-1804) haft stort inflytande på svenskt frimureri. Hans läror känns åtminstone igen i kapitlet om En frimurares plikter i Ordens allmänna lagar (OAL). Kants viktigaste skrifter kom sent under 1700-talet och är inte helt lätta att tillgodogöra sig, men hertig Karl reste på kontinenten före sekelskiftet, när den svenska riten var under utformning, och bör ha kommit i kontakt med idéerna.
Kunskap om tysk filosofi hade annars kommit till Sverige redan med Christian Wolff (1679-1754). Han var professor i universitetet i Halle. År 1723 avskedades han från sin tjänst efter att ha anklagats av pietistiska fiender för bristande religiös rättrogenhet. Han återkallades 1740 till sin professur av Fredrik II (Den store). Wolff var övertygad om att inget mer än förnuftet behövs för att människan skall kunna inse vad som är rätt eller orätt. Moralen är given av naturen och förnuftet, och finns där oberoende av Guds vilja. Wolff lärde ut en förnuftsenlig etik, som i detalj beskrev människans plikter och rättigheter i livets alla skeden – plikten mot familjen, plikten mot vänner, plikter mot samhället och så vidare.
Wolffianism och svenskt frimureri går dock inte bra ihop. Flera tongivande frimurare omkring 1800 var pietister eller herrnhutare, vilka betonade känslans betydelse. Antagligen delade Wilhelm Tornérhjelm (1767-1814) deras åsikter. Han kom i grunden att ändra Johannesfrimureriets innehåll genom att koppla det till plikter som beskrivs i OAL. Kant var nog en större inspiratör än Wolff. Men även Kants inflytande begränsades av hertigens intresse för mysticism, kabbala och riddarromantik. Sådana intressen kan idag ses som något udda, men var inte ovanliga då. Några fler exempel på 1700-talets tänkande bör därför nämnas.
Isaac Newton (1642-1727), om vilken det har sagts: ”Newton kom och allt blev ljus”, intresserade sig, förutom för matematik, mekanik och optik, även för teologi, alkemi och magi. Som teolog var han närmast arian, det vill säga han var monoteist och förnekade treenigheten. Newton införde en teori om små partiklar, korpuskler, för att förklara en del av ljusets egenskaper. En liknande korpuskelteori användes allmänt för att förklara materians natur. Teorin har en del likheter med Demokritos atomteori (omkr. 400 f.Kr.), men den har inte alls samma förklaringsvärde som dagens partikelfysik. Den förklarade ändå verkligheten bättre än medeltidens fyra element: eld, vatten, luft och jord.
Dessa element har påståtts vara viktiga för frimurare. Kanske det! Mozarts Trollflöjten, som ju har frimurarmotiv, innehåller bland annat
följande rader: ”Den som mot ljuset går vår svåra väg ur natten, görs ren av luft och jord och eld och vatten. När sinnet härdats och är starkt som stål, står vägen öppen mot ett högre mål.” I den allmänna begreppsvärlden behöll ett femte element, eter, sin ställning in på 1800-talet.
Ett annat exempel är flogistonhypotesen, som användes för att förklara vad eld är. Begreppet flogiston infördes som namn på ett hypotetiskt ämne, som antogs ingå i allt som är brännbart. Det förutsattes försvinna när det brann. På 1770-talet visade den franske kemisten de Lavoisier att förbränning i själva verket är en kemisk förening av det brännbara ämnet med syre, det vill säga en oxidering. Syre hade då nyligen upptäckts av den svenske apotekaren Carl Wilhelm Scheele (1742-1786). (Oxidering beskrivs numera som en kemisk reaktion där atomer i ett ämne avger en eller flera elektroner. 1961 upptäcktes att till och med syre kan oxideras med hjälp av platinahexafluorid.)
Åter till Kant! I essän Was ist aufklärung 1784 formulerade han upplysningens valspråk: ”Ha mod att använda ditt eget förstånd!” Han ansåg att upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. För att vara myndig måste man kunna använda sitt eget förstånd utan någon annans ledning. Han citerade Horatius (ca 20 f.Kr.): ”Sapere aude – Våga vara vis!”
I boken Kritik der reinen Vernunft 1781 diskuterade Kant gränserna för den mänskliga kunskapsförmågan. Det kan vara intressant för en frimurare att konstatera, att Kant vände sig mot högtflygande spekulationer om verklighetens sanna natur. Människans vetenskap kan aldrig komma utanför erfarenhetens gräns. Boken innehåller också en polemik mot föreställningen att vetenskap och teoretiskt förnuft är allt. Det finns också ett praktiskt förnuft och en tro som går längre. Han återkom till ämnet i boken Kritik der praktischen Vernunft 1788.
Där hävdar Kant, att vårt handlande inte bör bestämmas av något yttre tryck eller tvång, inte av religiösa eller världsliga straff eller belöningar. Det moraliska förnuftet ensamt, den goda viljan, bör bestämma vårt handlande. I den åsikten var han överens med antikens moralfilosofer. Kant utgår från tre antaganden, som innebär att det vi inte kan ha någon kunskap om, det måste vi överlåta åt tron: ”Vi måste anta människans frihet för att kunna ge mening åt pliktens begrepp. Vi måste anta själens odödlighet för att rädda idén om en högre rättvisa. Vi måste anta Guds existens som garant för en moralisk världsordning.”
Kant utgår alltså från att människan har en fri vilja. Utan den skulle vi inte kunna ta ansvar för våra handlingar. När han säger att den goda viljan är det högsta goda, vänder han sig mot teologins predestinationslära, som innebär att vårt öde är förutbestämt, och filosofins determinism, som påstår att den fria viljan är en illusion. Kants tre praktiska postulat kan nog uppfattas som ett bidrag till debatten om balans mellan förnuft och känsla. Den balansen tycks ha avgörande betydelse för vår moral.
Även om Kant förebådade romantiken, med dess känslosamhet, betonade han det teoretiska och praktiska förnuftet. Känslan fick större betydelse hos Johann Gottfried Herder (1744-1803), Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832) och Friedrich Schiller (1759-1805). De var tongivande i den romantik, som avlöste den tyska upplysningen med Sturm und Drang. Svenskt frimureri innehåller inte så mycket storm och längtan, men man kan med fog påstå, att det inte bara har tagit intryck av Reformationen, Den vetenskapliga revolutionen och Upplysningen, utan även av Romantiken. Ett av den tyska romantikens höga mål var individens karaktärsutveckling genom Bildung. Bildning är naturligtvis ett eftersträvansvärt mål även för en frimurare.
Sedan sekelskiftet 1800 har vetenskap och samhälle gjort stora framsteg, åtminstone i vår del av världen. Människor har fått nya kunskaper och gjort nya erfarenheter. Tänkande har tagit nya banor. Dogmer har omtolkats eller förkastats. Framstegen kan tillskrivas en samverkan mellan vetenskap, teknologi och kultur, varav religion (kristendom) förstås är en del. Denna samverkan är unik för västerlandet och samhällen som vårt. Frågan är, dels hur balansen mellan förnuft och känsla ser ut idag, och dels om och hur människans karaktär och vilja har förändrats. Har vi blivit bättre – som individer och som kollektiv?
Rune Carlsson