Om jag har förstått saken rätt, vill vår Orden förmedla kunskap av något slag. Som nitisk frimurare ville jag förkovra mig, och googlade: ”Vad är kunskap”. Jag blev inte mycket klokare.
Ett uppslag var emellertid, att kunskap kunde ha något med vetenskaplig metod att göra. Det verkade lovande, eftersom frimureriets ibland sägs ha sin upprinnelse i den vetenskapliga revolutionen. Jag googlade – och var inne i loopen igen! Begreppen förklarades med begrepp, som i sin tur måste förklaras. En utväg får bli att formulera egna definitioner, vilket förmodligen kommer att förvirra saken ytterligare. Men Platon lär ha sagt, att det är bara de svar man har kommit fram till själv, som har något egentligt värde.
Här är mina preliminära definitioner: Kunskap är de tolkningar av verkligheten, som kan förklara den på ett trovärdigt sätt. Vetenskaplig metod är att sätta upp hypoteser, som kan bekräftas eller vederläggas genom upprepningsbara försök.
Hur står sig dessa definitioner i frimureriets milda ljus? Då är vi där igen! Vad menas med verklighet? En påtaglig frimurerisk verklighet är förstås våra ritualer. Kunskap om ritualerna omfattar: hur de kom till, hur de ser ut och framförallt, hur de skall tolkas! Stor kraft brukar läggas ned på de två första aspekterna. Av dem är särskilt den andra viktig, inte minst sedd som färdighet – att kunna gestalta ritualerna! Men enligt min mening borde, som sagt, störst kraft läggas på den tredje aspekten, d.v.s. hur ritualerna skall tolkas.
Nu är ju ritualerna inte menade att förmedla naturvetenskaplig kunskap. Hertig Karl talade om konungslig vetenskap. Han syftade sannolikt på etik och existentiella frågor. Då kommer vi in på vad som i grunden är andliga värden. Man kan ha kunskap om teorier om sådana, men i praktiken handlar förstås andlighet mera om tro, känsla och intuition.
Från tro till kristen grund är steget kort. Av Ordens allmänna lagar (OAL) framgår, att medlemskap förutsätter kristen bekännelse. Hur den bekännelsen närmare ser ut ifrågasätts inte. Den som säger sig ha en kristen bekännelse förutsätts ha en sådan.
OAL säger också, att en frimurare skall visa vördnad för Guds ord, vara nitisk i bön och bevista gudstjänster. Det är rimligtvis för att Orden anser att kyrkan har bäst förutsättningar att genom ordet (Ordet) förklara trons innebörd. Ordens bidrag är att framställa trons innebörd med hjälp av legender, symboler och allegorier. Även konst, litteratur och musik kan lämna sådana bidrag. Men hur Guds ord skall tolkas överlåter Orden åt kyrkan och den enskilde medlemmen.
Mycket talar för att många också söker en annan kunskap i ritualerna än den som har med kristen bekännelse att göra. Därför borde vi kanske i högre grad (dubbeltydigt) även ta fasta på denna ”andra” kunskap. Har då den kunskapen något med vetenskaplig metod att göra?
Heureka – nu närmar vi oss pudelns kärna! En hel del rimliga hypoteser kan sättas upp om frimurerisk kunskap. Jag kan tänka mig att: ritualernas budskap kan tillämpas i den allmänna världen; filosofer, författare och andra kan hjälpa oss att förstå ritualernas budskap bättre; ritualernas förekomst ger en god anledning att söka gemenskap med likasinnade.
Värdet av dessa hypoteser går att pröva, men om, vilka och hur är upp till var och en. Någon vill kanske även pröva någon andlig hypotes. Om vi verkligen prövar hypoteserna, kanske vi möts av en överraskning. Svaret på frågan: ”Vad är en frimurare” ligger måhända däri.
Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi inte blir frimurare för att vi tar på oss kostymen eller fracken – vi skall leva som vi lär! I någon mån bör frimureri vara som antikens filosofi. Den var samtidigt och oupplösligt en diskurs och ett levnadssätt, som båda eftersträvade visheten, utan att någonsin uppnå den.
Rune Carlsson