Den nyligen gjorda översynen av Ordens allmänna lagar (OAL) aktualiserar frågan om varför de första två kapitlen ser ut som de gör. Det är ett rimligt antagande att de på något sätt speglar det samhälle inom vilket frimureriet verkar. Mest intressant blir då vad de har att säga oss idag i vårt samhälle, men för att få svar på frågan måste vi nog ta vägen över 1700-talet. Då väcks nya frågor, till exempel hur förhållanden inom det samhället kan ha påverkat frimureriets idéutveckling.
Med tanke på vår kristna grund kan det vara intressant att undersöka om den strid, som förekom i kyrkan under 1700-talet mellan luthersk ortodoxi och pietism, gjort några avtryck i OAL eller i våra ritualer. Ortodoxin dominerade länge, men pietismen övervanns inte helt. Ett tecken på det är, att flera tongivande frimurare i kretsen omkring hertig Karl påstås ha varit herrnhutare, däribland Wilhelm Tornérhjelm och biskopen i Göteborg, tillika Ordens högste prelat, Johan Wingård.
Under 1700-talet kom wolffianismen från Tyskland till Sverige. Upphovsmannen, Christian Wolff, betonade det mänskliga förnuftets och den mänskliga moralens självständighet. Företrädare för pietismen, som förespråkade en mer känslosam religion, stöttes bort av Wolffs intellektualism. Men Wolffs läror kom att dominera tysk, och även skandinavisk, universitetsfilosofi under första hälften av 1700-talet.
Wolffianismen kom att avlösas av en mer radikal neologi, som även den betonade förnuftet, men också tog upp en del andra av upplysningstidens idéer. Den blev kontroversiell genom att i sin syn på Treenigheten närma sig deismen. Jag vet inte om Viktor Rydberg kan betecknas som neolog, men i den provocerande och mycket omdiskuterade boken, Bibelns lära om Kristus, hävdade han att det inte finns stöd i Bibeln för någon Treenighet. Det hindrade inte att Rydberg var troende och kyrkligt aktiv. Han var också frimurare. Boken har säkert diskuterats även i frimureriska kretsar, men den kom ut först på 1880-talet, så den kan inte ha påverkat utformningen av OAL eller ritualer, men väl tolkningen av dem.
Frimurare talar ofta om Förnuft och Samvete (känsla). Återspeglar detta tal den motsättning som fanns mellan olika religiösa riktningar under frimureriets formativa år? Det är åtminstone ingen långsökt tanke, men kanske svår att belägga. Enklare är att se hur OAL:s andra kapitel om en frimurares plikter måste ha påverkats av Immanuel Kants pliktetik. Kants viktigaste verk gavs ut under 1700-talets två sista decennier. Jag vet att de diskuterades i akademiska kretsar i Sverige före sekelskiftet 1800, då OAL och ritualer för den Svenska riten fastställdes. Att Kants idéer vann spridning under slutet av 1700-talet bekräftas i Gunnar Petris nyutkomna biografi över Hans Järta. Den ger intressanta inblickar i vad som påverkade den svenska samhällsutvecklingen decennierna omkring sekelskiftet 1800.
Tiden var inte så idyllisk som vi ibland kanske föreställer oss. När Gustav III dog 1792 tog hertig Karl över som förmyndare för Gustav IV Adolf. Han gjorde det med överraskande handlingskraft och en del tvivelaktiga metoder. Bland annat förekom ett bortsmusslat tillägg till testamentet. Detta s.k. kodicill hade klargjort kungens vilja om hur riket skulle styras tills Gustav blev myndig. Hertigen skaffade sig befogenheter, som kungen nog inte hade tänkt sig. Hertigens gunstling Gustaf Adolf Reuterholm kom sedan att i praktiken bli förmyndare och den som styrde riket. Men när den unge kungen blev myndig 1796 hamnade Reuterholm i onåd och förvisades.
År 1800 sammankallades riksdagen till Norrköping för att lösa landets ekonomiska kris. Samtidigt skulle kungen krönas. Många adliga riksdagsmän stannade hemma, eftersom de fruktade att den ed de skulle avkrävas i samband med kröningen kunde innebära ett godkännande i efterhand av Förenings- och säkerhetsakten från 1789. Den hade gjort kungen i stort sett enväldig. Under riksdagen kopplades denna fråga ihop med den om Bevillningens längd (för hur lång tid riksdagens beslut om skatteuttag skulle gälla) och därmed om och hur ofta riksdagen behövde inkallas. Förekommande opposition mot kungen manövrerades bort. Ständerna förlorade ytterligare i makt och det gustavianska enväldet förlängdes.
Under den Svenska ritens första decennium präglades samhället av ofrihet. Perioden 1800 till 1809 har kallats för järnårens tid i svenskt kulturliv. Ortodoxins grepp stärktes, censuren skärptes och förbud infördes mot införsel av tidningar, tidskrifter och böcker från utlandet. Från hösten 1805 var dessutom Sverige i krig. Möjligheterna till debatt och intellektuell utveckling ströps gradvis. Men utvecklingen fick en helt ny riktning 1809. Genom statskuppen detta år avsattes Gustav IV Adolf och hertigen fick efterträda honom som Karl XIII, dock på villkor att han godkände 1809 års regeringsform. Den hyllade Montesquieus maktdelningsprincip och kom att gälla i över 150 år. Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.
Hertig Karl och frimurare omkring honom var bildade män, men det är möjligt att deras intresse för frimureriet inte i första hand rörde de frågor jag har tagit upp här. En del talar för att mysticism och samvaro i sig var viktigare. Men, som jag varit inne på inledningsvis, för oss bör frimureriet idag vara viktigare än dåtidens frimureri. Även vi har frihet att ta fasta på de aspekter av frimureriet vi anser vara mest värdefulla.
För egen del har jag, när jag har reflekterat över OAL och ritualerna för våra första grader, kommit att fästa mig vid budskapet om barmhärtighet. Rubriken till detta inlägg, En gåtfull spegelbild, är ett citat ur kapitel 13 i Första Korintierbrevet. Rubriken till det kapitlet i sin tur är, Vägen framför andra: kärleken. Vers 13 är ofta citerad: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Barmhärtigheten och kärleken är besläktade. Det finns naturligtvis många möjligheter att hitta citat ur Bibeln som handlar om barmhärtighet. Ett exempel finns i kapitel två vers 13 av Jakobsbrevet: ”Domen blir obarmhärtig över den som inte varit barmhärtig, men barmhärtigheten triumferar över domen.” Det blir särskilt tänkvärt mot bakgrund av kapitel ett vers 22: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.”
Rune Carlsson