Svenska frimurarorden kan uppfattas som ett sällskap, som ägnar sig åt trevlig, men seriös samvaro och uppbyggliga aktiviteter. Hur dessa närmare ser ut är fördolt för den oinvigde. Något kan ändå sägas öppet om vad allt handlar om, särskilt om syftet med verksamheten, vilket också görs i Ordens allmänna lagar och på dess hemsida.
Förkovran är en universell drift hos människan. Oavsett vad sådan syftar till, torde den kräva någon form av pedagogik. Det gäller förstås även frimurares strävanden. Låt oss därför jämföra några i den så kallade allmänna världen allmänt erkända pedagogiska principer med sådana som vår Orden tillämpar för sina medlemmars gradvisa förkovran. Inledningsvis kan min granskning te sig något kritisk, men jag skall strax försöka förklara den vinklingen.
- Lärprocesser underlättas om elever tidigt får en viss överblick över vad de förväntas inhämta. Motivationen brukar öka med kännedom om hur målen ser ut.
I vårt fall är målen möjligen något diffusa. Orden lägger stor vikt vid att inte avslöja för blivande recipiender vad nästa steg i utvecklingen innehåller. - Början av lärprocessen brukar innehålla en del moment som är till för att ge eleven bra verktyg för fortsatt inlärning. Därefter övergår undervisningen till själva lärostoffet. Efterhand används mer abstrakta eller tillämpade metoder och eleven får större ansvar för sin egen inlärning.
Hur stämmer det med vår pedagogik? Ett bra sätt för en lärare att avgöra om det är dags för nästa steg i en tänkt stegringsföljd, är att vara uppmärksam på om elever börjar fråga om nästa moment. Inte ställer vi några sådana frågor! Hos oss kastas recipienden huvudstupa in i varje grad. Jag har dessutom en känsla av att de första graderna är de mest tillämpade. Efter hand ökar, som förväntat, abstraktionsgraden, men stoffet döljs av allegorier och symboler så att varje tolkning riskerar att blir mer eller mindre godtycklig. - Ingen skola skulle idag komma på tanken att använda läroböcker som är flera hundra år gamla. Metoder och läroplaner ändras för ofta för att det skulle vara tänkbart. Så gamla dokument är till för forskare.
Orden berömmer sig av, och de flesta uppskattar faktiskt, att våra ritualer, i stort sett, är oförändrade sedan år 1800. Tradition är inte att förakta. De ålderdomliga formuleringarna ger stämning. Men förmedlar de budskapet på bästa sätt?
Här närmar vi oss min egentliga tes. Självklart anpassar sig Orden över tid till ny kunskap och till nya förhållanden i samhället. Ett bra exempel är, att Ordens högsta grader en gång var förbehållna dess högsta ämbetsmän. Alla fick inte ta del av alla hemligheter. Så är det inte idag, möjligen med undantag för Ordens högsta grad. Fram till den kan alla nu gå hela vägen och få del av alla hemligheter. Villkoren är modernt jämlika.
Ibland hörs påståenden att Frimurarordens pedagogik är föredömlig med sin stegvisa utveckling. Kanske det! Men med de gjorda jämförelserna och prövade mot vanliga kriterier är den förstås inte mycket att hurra för. Däremot görs ibland lysande insatser av talare och föredragshållare. Då är det inte fråga om rena referat av ritualer, utan tolkningar med utblickar mot filosofi, religion, lärdomshistoria, kultur och annat.
Är det inte då dags att ta till krafttag för att förbättra pedagogiken? Nej, bevare oss väl! Det skulle sannolikt göra allt platt och helt ointressant. Frimurarorden är inte någon utbildningsanstalt. Kärnan i verksamheten är att ge tillfälle att samlas till reflektion om sådant som vi förstår är avsikten med Ordens verksamhet. Det verkande medlet är inte pedagogiken, utan något annat. Det är svårt att sätta fingret på vad det är.
Tänk om vi kan spåra denna undflyende faktor hos våra påstådda föregångare, hos de medeltida ”Frimurarna”, de som med sina loger byggde katedraler till Guds ära! Där tillämpades en mycket praktisk pedagogik. Lärlingar och gesäller fick tjäna länge innan de kunde befordras. Endast ett fåtal kunde bli mästare. All kunskap förmedlades inte till alla. Varför? Jo, logerna var sin tids branschorganisationer. Lönsamheten hölls uppe genom att begränsa utbudet. Bevarade hemligheter minskade risken för konkurrens. Framförallt spred mästarna inte sina unika kunskaper hur som helst. Därutöver hade logerna eller till dem anslutna gillen viktiga sociala funktioner.
Den sista aspekten är lättast att koppla till vår verksamhet, men finns där några likheter i övrigt? Inte så mycket kanske! Men vi utnyttjar kopplingen bakåt för att ge status och sken av att förborgade hemligheter kommer att avslöjas för oss efter hand som vi stiger i graderna. Det esoteriska väcker nyfikenhet och underlättar rekrytering av nya medlemmar. Det ger också upplevelser och en stunds avkoppling, men kanske framförallt gemenskap och möjligheter för den som så vill, att förkovra sig genom de associationer, reflektioner och diskussioner som ritualerna väcker.
Min slutsats av detta resonemang är att Orden blir för var och en av oss vad vi gör den till. Aktiviteterna blir uppbyggliga i den mån vi var och en själva tar ansvar för vår förkovran – på den grund som Orden erbjuder. Eftersom lärdomarna inte pressas på oss utifrån, blir förnuft och en god vilja viktigare än pedagogiken.
Rune Carlsson