Detta är historien om hur en frimurare genom sin reception för 107 år sedan i S:t Johanneslogen Orion i Oskarshamn skulle komma att påverka sin släkts framtid.
Året var 1907. Den ryske Tsaren Nikolai II hade gått på grund i den finska skärgården med sitt stora segelfartyg Standard . Fartyget var utrustad med mahognypaneler och kristallkronor som det anstod Tsaren och hans familj men nu var läget kritiskt. Standard hade gått på ett omärkt undervattensgrund och tog in vatten och höll på att sjunka. Hela den kejserliga familjen riskerade att omkomma.
Den estniske sjökaptenen Woldemar Horst förde befäl på räddningsbåten Meteor under Baltiska
Bärgningsbolagen. Estland tillhörde Tsarryssland på denna tid. Meteor skickades att undsätta Tsaren och lyckades väl med operationen. Både Tsarfamiljen och fartyget räddades.
Woldemar blev som tack adlad och erhöll den ryska Stanislavorden av klass II.
Nikolaj den andra tillhörde det ryska kejserliga huset Holstein-Gottorp-Romanov, och var Rysslands sista tsar mellan åren 1894–1917. Han avslutade den 300 år långa Romanovska dynastin.
Woldemar var gift med Micheline, ursprungligen från Lituaen. De hade tre barn, Sönerna Sidney född 1893, Karin född 1896 och Alfred född 1900.
År 1911 var det fortfarande fred i Europa och skulle så vara några år till. Kapten Horst förde fortfarande befäl på Meteor. När han inte var till sjöss så bodde han i Tallinn. Men den 7:e oktober detta år skulle han befinna sig någon helt annanstans, nämligen på svenska Smålandskusten, i Oskarshamn på S:t Johanneslogen Orion
År 1911 leddes S:t Johanneslogen i Orion i Oskarshamn fortfarande av sin förste Ordförande Mästare Överste Carl Gustaf Hult, men inte så länge till då han gick bort i februari 1912. Carl Gustaf Hult var en av logens grundare och ledde logen i 32 år.
Om denna tid kan man läsa i S:t Johanneslogen Orions minnesbok från 2005:
“Från protokollen märker man den vid denna tid i Oskarshamn så blomstrande sjöfarten. Den definitivt vanligaste titeln på nya medlemmar är sjökapten”.
En av dessa sjökaptener var Woldemar Horst från Tallinn, eller Reval som var det namn som användes i Sverige på denna tid.
Från arkiven
Den 7:e oktober 1911 infann sig Woldemar Johan Horst i Oskarshamns logehus för reception i första graden. I protokollet läser man:
På tillfrågan sade sig sökande vara född i Baltiseport i Estland av rätta religionen och borgerlig härkomst. Förut Riddare av:
Ryska S:t Anna Orden III klass
Ryska S:t Stanislavorden II klass och
Ryska S:t Wladimirorden med sabel
Den kejserliga S:t Anna Orden var en riddarorden med mottot ”Amantibus Justitiam, Pietatem, Fidem” eller på svenska ”För de som älskar rättvisa, fromhet och trofasthet”.
Sankt Vladimirs orden skulle belöna livslång förtjänstfull insats, civil eller militär, samt framstående förtjänster åt kejsarriket. Var den dessutom med sabel så var den extra fin.
Woldemar stannade sedan i Oskarshamn en tid och närvarade vid loger den 12/10 och den 20/10 1911. Vid en av dessa loger recipierade sjökapten Stanislaus Adam Juchnewiez från Reval (Tallinn) som bör ha varit Woldemars vän och kollega. Enligt logens anteckningar utvandrade Stanislaus Juchnewiez senare till USA.
Under de första 50 åren i S:t Johanneslogen Orion från 1880 – 1930 så recipierade bara 5 sökanden med utländsk adress. Av dessa 5 hade två svenskklingande namn och en var norrman. De övriga två var just Woldemar Horst och Adam Juchnewiez från Tallinn.
1912 kom Woldemar Horst tillbaka till Oskarshamn. Han närvarade på en loge i grad I den 9/9 innan han fick grad II med dispens den 3/10. Dispensen var troligen för att han inte tjänat ut sin tid för att få grad II. Efter 1912 finns ingen registrerad närvaro eller betalad logeavgift på logen för Woldemar.
Men hur hamnade då Woldemar i Oskarshamn och S:t Johanneslogen Orion?
Jo, nyckeln till det står att finna på närvarolistan från hans reception i grad I.
Det sista namnet på listan är recipienten själv, W. J. Horst. Det näst sista är P.O. Grönberger.
Per Olof Grönberger var kollega till Woldemar Horst och direktör i Skandinaviska Bärgningsbolaget, f.d. Neptun. Bolaget hade tidigare också haft filial i Tallinn. Det var han som var Woldemars länk till det svenska frimureriet och säkerligen hans fadder. Grönberger var med i logen sedan år 1900.
Frimureri i Estland
Det estniska frimureriet startade redan på 1700-talet men förbjöds 1822 det av den ryska tsaren. Under det sovjetiska styret fortsatte förbudet. Först 1992, efter befrielsen från Sovjetunionen, kunde den första logen i Estland i modern tid starta. Eftersom kapten Horst dessutom hade blivit adlat av Tsaren och påstås ha varit god vän med den berömde ryska amiralen Makarov så bör hans resor över havet till sin svenska loge ha företagits med största möjliga tystnad.
År 1914 bröt Första världskriget ut. Meteor med besättning mobiliserades i den ryska baltiska flottan. Woldemar deltog under den här tiden i räddningsarbete i Östersjön och under hans befäl räddades ett trettiotal skepp.
I februari 1917 svepte en våg av myteri och uppror över den ryska östersjöflottan som en del av den påbörjade ryska revolutionen.
Den siste tsarfamiljen avrättades av Bolsjevikerna i juli 1918.
Parallellt med de omvälvande händelserna i Ryssland hade den estniska självständighetsrörelsen vuxit sig stark.
År 1918 utropades Estlands självständighet men bara någon dag senare ockuperades landet av Tyskland och senare på nytt av Ryssland. Efter det estniska frihetskriget år 1920 blev landet så till slut självständigt och skulle så förbli under mellankrigstiden.
Woldemar Horst ska enligt tradition i familjen under Frihetskriget ha förmedlat ett köp av tolv stridsvagnar från Renault i Frankrike varav två ska ha betalts ur egen ficka.
Såvitt vi vet återvände Broder Woldemar Horst aldrig till logen i Oskarshamn efter kriget men det gick bra för honom i hemlandet. År 1917 köpte han ett stort antal aktier i Baltiska Bärgningsbolagen och blev huvudägare och styrelseordförande. De flesta räddningsbåtarna fick namn efter kvinnor i familjen.
En familjehistoria berättar att Woldemar var en tuff affärsman och kanske inte alltid så ”frimurerisk” i sitt arbete som befälhavare över en bärgningsflotta. Historien berättar att när ett skepp hamnat i sjönöd så kom Kapten Horst till undsättning. Den nödställde frågade då hur mycket bärgningen kostade och Woldemar gav sitt svar. Vanligen utbrast då den nödställde ”Det är alldeles för mycket”, varpå Woldemars bärgningsbåt långsamt började åka därifrån. Han kallades då strax tillbaka och förhandlingen var klar.
Woldemar Horst hade under återstoden av sitt liv flera högt uppsatta poster inom estniskt näringsliv innan hans liv slutligen ändades av en lungsjukdom år 1927. Dödsannonserna upptog stor plats i Tallinns tidningar.
En intressant detalj är att han står upptagen som avliden år 1945 i S:t Johanneslogen Orions register. Detta är uppenbart felaktigt då 1927 är det rätta årtalet. Men varför det står 1945, det kommer vi att få reda på om en stund.
Som en direkt följd av adlandet av Woldemar så hade båda hans söner Sidney och Alfred tagits in på ryska Kungliga Officersskolan där de utbildats till marinofficerare.
Sidney döptes troligen efter Baltiska bärgningsbolagens grundare Baron Sidney von Franken. Efter Estlands självständighet så utnämndes Sidney till det fria Estlands militärattaché i Paris där han tillbringade några år.
Lillebror Alfred dödades under ryska revolutionen. Det finns några parallella historier om hans bortgång men en av dem förtäljer att han kölhalades av de Röda, d.v.s. fastspänd med två rep drogs under kölen på ett fartyg tills han drunknade.
Sidney fortsätter sin karriär som estnisk diplomat och blir bland annat erbjuden en plats på Estländska ambassaden i Spanien. När andra världskriget närmar sig arbetar han som ambassadsekreterare på Estlands ambassad i Berlin.
Efter Molotov-Ribbentrop-pakten där Hitler och Stalin delade upp Europa mellan sig så hade Sovjetunionen ockuperat Estland.
Nära 2 000 ledande personer i Estland avrättades eller deporterades till Sibirien. När ”Wehrmacht” avancerade österut året därpå så tillämpade de Sovjetiska trupperna “Brända Jordens taktik” i landet med stor förödelse som följd.
Tyskarna sågs av många invånare i Estland som befriare och man hoppades att de skulle återupprätta Estlands självständighet. Så var nu knappast fallet då Hitler hade helt andra planer för de baltiska länderna.
Under de första åren av 1940-talet utvecklade nazisterna den s.k. ”Generalplan Ost”. Planen innebar germanisering av östra Europa och skulle ha krävt folkmord och etnisk rensning i stor skala. Man räknade med att cirka hälften av Estlands befolkning skulle utrotas eller deporteras på tjugo års sikt. Om detta visste man emellertid ingenting i Estland år 1940 och av två onda ting så tog en majoritet av estländarna tyskarnas parti och många mobiliserades i kriget i tyska enheter.
En av dessa var Sidney. Han var nu 47 år gammal. Som utbildad marinofficer fick han till uppgift att leda en mindre bärgningsstyrka inom tyska marinen med uppdrag att bärga krigsfartyg som blivit sänkta av allierade bombflyg eller sjöstridskrafter.
När Finland gav upp kriget mot Sovjetunionen under september 1944 så insåg Tyskland att det inte skulle kunna försvara Estland och drog sig tillbaka. I slutet av 1944 var Estland ockuperat av de sovjetiska trupperna och kom att bli en del av Sovjetunionen igen.
Strax före krigsslutet 1945 så lyckades Sidney ta sig till norra Tyskland. Han gömde undan sin uniform i ett skogsområde på gränsen mellan Tyskland och Danmark och begav sig sedan som estnisk flykting till Köpenhamn där gamla vänner till hans far bodde.
I Köpenhamn träffade han Irene som hade en liknande bakgrund. Hon hade arbetat som rysk tolk åt tyska marinen. Under Röda Arméns framryckning evakuerades hon västerut till Dresden i Tyskland, där hon överlevde den eldstorm som bildades när över 1000 allierade plan samtidigt under två nätter bombade staden.
Chockad hade även hon under början av 1945 lyckats ta sig till Köpenhamn, till hennes avlidna föräldrars goda vänner.
Irene var mer än 20 år yngre än Sidney men tycke uppstod ändå dem emellan och de båda gifte sig.
Sista livlinan
Under hösten 1945 fann Sidney och Irene framtiden i Köpenhamn osäker. Man diskuterade att ta sig till Tyskland men förkastade snart den idén. Att bege sig till Tallinn var otänkbart. De skull ha blivit satta i sibiriskt fångläger eller avrättade.
Sidney hade dock en sista livlina. Han hade hört sin fars historier om att han varit medlem i den svenska frimurarlogen, i S:t Johanneslogen Orion i Oskarshamn.
Sidney och hans hustru bestämde sig för att fly vidare över Öresund till Sverige och anlände så småningom till Oskarshamn. Vi vet inte om de hade någon gammal kontakt från fadern noterad eller om de helt enkelt knackade på i logehuset men de fick kontakt med någon i logen. Det bekräftas även av den felaktiga uppgiften på faderns dödsdatum i logens arkiv. Det var helt enkelt det år då sonen bekräftade att kapten Woldemar Horst var avliden.
De förklarade sin situation. Fadern hade en gång varit medlem i S:t Johanneslogen Orion.
Nu hade hans son och sonhustru lämnat allt bakom sig och behövde hjälp. De var ensamma i Sverige och ägde knappt mer än kläderna på kroppen. Kunde logen möjligen hjälpa en gammal Orionbroders son i nöd? Det kunde logen. Sidney och Irene fick 300 kr av bröderna som hjälp till självhjälp, motsvarande 6000 kr i dagens penningvärde.
Ett nytt liv i det nya landet
Med det lilla startkapitalet på fickan fortsatte Sidney och Irene norrut till Stockholm där det redan fanns en stor koloni av estniska flyktingar efter den stora flyktingvågen 1944.
Här bosatte de sig och deras förste son föddes sommaren 1946.
Det finns idag flera svenska ättlingar efter paret men hade det inte varit för S:t Johanneslogen Orion så hade kanske deras öde varit helt annorlunda.
Text:Michael Stenfelt
Bilder: Tack till Estniska sjöfartsmuseet,Ivar Horst,Estniska nationalbiblioteket och S:t Orions arkiv.
Fotnot:Redakti0nen välkomnar fler historiska familjereportage med anknytning till frimureriet i vår fördelning.