”Vilket kom först – hönan eller ägget?” Frågan kan tyckas omöjlig att besvara. Eller kanske med: ”Det beror på!”
Både hönan och ägget har utvecklats genom naturligt urval från mycket enkla organismer, alltså samtidigt. En gång i tiden var det påbjudna svaret: ”Båda har skapats av Gud”, vilket av nödvändighet torde ge samma slutsats: ”Samtidigt!” Argumenten för att nå fram till samma svar kan alltså skilja sig väsentligt. Det beror naturligtvis på skillnader i situation, referensramar och verklighetsuppfattning, från individ till individ och från tid till annan.
Det går att föra ett liknande resonemang om våra ritualer. Är de skapade vid ett tillfälle, eller har de gått igenom en lång utvecklingsprocess? De ritualer, som fastställdes år 1800, har i stort sett behållit sin form till idag, men hade de föregångare, och är innehållet oförändrat? Ställde frimurare i början av 1800-talet samma frågor om ritualernas budskap som vi gör i början av 2000-talet – och är svaren desamma?
Ritualerna har en lång utvecklingshistoria. De tar upp symboler, allegorier och legender som kan vara urgamla, även om de skriftliga beläggen inte är lika gamla. I de s.k. Regius- och Cooke-manuskripten från 1390 respektive 1425 står det (översatt från latin): ”Den femte vetenskapen är geometrin, även känd som frimureri. Den är konsten att mäta allt mellan himmel och jord”. Manuskripten handlade om den tidens operativa ”murare”. Men när frimureri i vår mening, med ”spekulativa frimurare”, uppstod på de brittiska öarna i slutet av 1500-talet tog de upp en del av föregångarnas traditioner.
Till de första kända spekulativa frimurarna hörde Elias Ashmole. Han var medlem i Royal Society och grundare av Ashmolean Museum i Oxford. Några protokoll fördes inte i den tidens loger, men Ashmole gjorde anteckningar i sin dagbok, om hur han blev medlem 1646. Några protokoll fördes inte heller när den första storlogen grundades i London 1717. Det första skriftliga underlaget är konstitutionen 1723, en motsvarighet till vår Ordens allmänna lagar. Systemet, ”the Craft”, var då fortfarande under utveckling. Den tredje, och avslutande, graden fick sin slutliga form först omkring 1730. Systemet fördes till Sverige via Frankrike 1735.
En anonym berättelse “Fama fraternitatis” eller ‘Brödraskapets berömmelse´ trycktes i Kassel 1614. Den har beskrivits som ockult, kabbalistisk och teosofisk. Den handlar om en mytisk ”Fader C. R.”, som gör en pilgrimsresa till Jerusalem. Där undervisas han av österländska vise män. När han kommer tillbaka till Tyskland grundar han ett esoteriskt, kristet brödraskap. Författare var troligen en då känd pedagog och predikant, Johan Valentin Andreae. I sina skrifter uttryckte han sig gärna allegoriskt och satiriskt. Han kan ha missförståtts, men vände sig mot vad han ansåg vara den tidens religiösa och sedliga förfall.
Denna, och andra myter och legender, som odlades i olika ”höggradsriter” på kontinenten, fördes i omgångar till Sverige under 1700-talet. Här blev de Andreasgrader och några Kapitelgrader, vilka lades till de ursprungliga Johannesgraderna. Man kan säga, att det svenska frimureriet skapades, när den s.k. Svenska riten fick sin form år 1800. Men den skapades inte av Gud ur intet. Den skapades av mänsklig hand, och den präglades av sin tid och sin långa utvecklingshistoria. Intresset för Orden hade börjat falna, så tillkomsten besvarade en fråga, som frimurare hade börjat ställa sig: ”Vad kan hertig Karl göra för att gjuta nytt liv i Orden?”
Vilket innehåll fick då denna skapelse? Det brukar sägas, att där sex frimurare samlas finns det sju uppfattningar om den saken! Men jag påstår frankt, att budskapet handlar om ”Den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten”. Så vitt jag kan förstå, finns det två sätt att få grepp om den vetenskapen. Antingen går vi till källorna och försöker förstå hur ritualfäderna resonerade, eller försöker vi med våra nuvarande referensramar komma fram till vad det innebär att ”öva dygden och kuva lasten”. Den kunskap, vi eventuellt kommer fram till, måste resultera i handling ”här och nu” för att vara meningsfull. Därför förefaller det mera rimligt att söka vår egen sanning, än den som hertig Karl kan ha disponerat. Egentligen handlar det nog om både och, eftersom form och innehåll måste hänga ihop. Annars talar vi om något annat än frimureri.
Jean-Paul Sartre hörde till förra århundradets främsta existentialister. Han hävdade att ”Existensen föregår essensen.” Med detta ville Sartre ha sagt, att människan är en aktiv skapare av sitt eget livsprojekt, sin egen moral och sin egen mening med livet. I överförd mening kan det också sägas om våra ritualer. De existerar som de är fastställda av Ordens stormästare, men de får sin essens, sin innersta kärna och mening, av vår tolkning av dem.
En deterministisk tolkning av ritualerna är att de handlar om samspelet mellan intuition, förnuft och vilja. Psykologiska tester, hjärnskanning m.m. har visat att vi fattar våra beslut intuitivt, innan vi är medvetna om dem. Först därefter kan vi förhoppningsvis pröva dem med vårt förnuft. Vår karaktär och viljekraft avgör sedan om vi genomför beslutet – och om beslutet är till fördel för oss själva och vår omgivning.
Frågan är om våra ritualer kan bidra till att dana vår karaktär. Att ändra den är inte det lättaste projektet. Hur det skall gå till är kanske vad de sex nämnda frimurarna egentligen är oense om.
Vår Orden vilar på kristen grund, men hertig Karl förde också in en del mystik i ritualerna. Både religion och mystik är av privat natur, men båda ägnar sig väl för att praktiseras tillsammans med likasinnade. När det gäller religionen är Orden tydlig med att den inte är någon kyrka, men den uppmanar sina medlemmar att fira gudstjänst och att vara flitiga i bön. Med mystiken förhåller det sig annorlunda. Den behöver inte försvaras utåt, behöver inte jämföras med andra system och behöver inte heller offentliggöras. Den hör egentligen till en förgången tid, men kan fortfarande bidra till vårt sätt att formulera existentiella frågor, även om den inte ger några svar. Ludwig Wittgenstein, en av vår tids främste filosofer, sammanfattar saken elegant: ”Mystiker förundras inte över hur världen är, men att världen är.”
Min egen högst privata uppfattning om vad frimureriet går ut på är, att det ger tillfälle att regelbundet träffa likasinnade, varav många har helt andra erfarenheter än jag själv har. Vi umgås under värdiga former och får delta i ritualernas skådespel. Vi förväntas inte förundras över hur världen är och att vrida den rätt. Men vi får gärna förundras över att världen är, och att spekulera över varför.
Rune Carlsson