Närmare betraktat visar sig en del kopplingar mellan åtminstone två händelser, vars årsdagar kunde ha uppmärksammats mer inom vår Orden. Jag tänker på reformationens inledning 1517, Engelska storlogens grundande 1717 och Karl XII:s död 1718 (!). En historisk tillbakablick kan vara motiverad.
Medan Karl XII uppehöll sig i Bender, efter nederlaget vid Poltava 1709, gick Danmark i förbund med Polen. Ryssland anslöt sig senare. Sverige behövde återupprusta. Magnus Stenbock var sedan 1707 guvernör i Skåne. Han lät rusta upp fästningarna i Malmö och Landskrona, men tvingades av ekonomiska skäl att lämna den i Helsingborg därhän. Då förklarade Danmark krig. Som skäl angavs att Sverige fuskat med Öresundstullen och att befolkningen i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän behandlats illa. En dansk armé landsteg vid Råå i november 1709. Fästningarna i Malmö och Landskrona höll stånd, men Helsingborg intogs och danskarna ryckte fram mot Blekinge och flottbasen i Karlskrona.
Stenbock lyckades sätta tillräckligt många förband på fötter, samla och nödtorftigt övad dem för att kunna ingripa. Danskarna var beroende av förbindelserna över Helsingborg. Stenbock satte därför in sitt motanfall där. Den danske befälhavaren, Jörgen Rantzau, förfogade över omkring 14 000 man, Stenbock ungefär lika många. Det avgörande slaget stod den 28 februari 1710 vid Berga, några kilometer norr om Helsingborg. Slaget slutade med seger för svenskarna. Danskarna sista försök att återta Skåne slutade i fiasko. Sverige fick ett andrum, men Danmark var inte slaget. Hot om danska anfall från Norge och från Danmarks allierade mot Finland och svenska besittningar i Baltikum och Nordtyskland kvarstod.
Efter att i ett år lett försvaret av Stralsund kom Karl XII i december 1715 till Trelleborg och satte upp sitt högkvarter i Lund. Väsentliga delar av finans- och utrikespolitiken lät han holsteinaren Georg Heinrich von Görtz sköta. Sverige hade förlorat sina kornbodar i Baltikum och inkomsterna från handeln på Narva, Reval och Riga. Karl XII förklarade då de baltiska hamnarna i blockad. Han hotade därigenom, inte bara den ryska ockupantens, utan även holländska och engelska intressen.
Kurfursten Georg av Hannover besteg 1714 Storbritanniens tron som Georg I. Han hade kvarstående intressen i de svenska besittningarna Bremen och Verden, vilket ytterligare försämrade förhållandet mellan Sverige och England. Samtidigt hade Preussen fått styrkor disponibla efter sitt krig mot Frankrike. De kunde nu användas mot svenska Pommern. Såväl England som Preussen var emellertid angelägna om att begränsa det ryska inflytandet i Östersjöregionen. Båda ville ha kvar Sverige som en balanserande faktor. Det öppnade möjligheter för avancerad diplomati.
Görtz iscensatte en sådan. Han reste till Nederländerna, där han bearbetade engelska diplomater och pekade på det växande hotet från Ryssland. Han förde också förhandlingar med ryska diplomater, vilket han läckte till engelsmännen för att få dem att förstå lägets allvar. Görtz tog också kontakt med Georg I:s dödsfiender, jakobiterna, som ville återinsätta ätten Stuart på Storbritanniens tron. De diskuterade en plan, att under 1717 föra över en svensk armé till Skottland, för att stödja ett jakobitiskt uppror där.
Det har spekulerats om Karl XII hade planer på att fullfölja sitt fälttåg i Norge 1718 med en överskeppning till Skottland enligt Görtzs plan. Skottet vid Fredrikstens fästning den 30 november, troligen med en norsk karteschkula, satte dock stopp för det. Om nu kungen hade några långsiktiga planer, vilket han inte avslöjade, riktade de sig nog snarare mot öster. Senare tids forskning har visat, bl.a. grundat på beordrad förrådsställning, att Karl XII kan ha tänkt sig, att på nytt vända sig mot Ryssland, inte genom det förödda Finland, utan genom Baltikum. Hur det var med den saken lär vi aldrig få veta, men utöver kopplingarna mellan Sverige och brittiska tronföljdstrider finns där även en intressant frimurerisk koppling.
Den första frimureriska storlogen grundades i London 1717. Samma år erbjöd Sverige och Spanien finansiellt stöd åt ett jakobitiskt uppror. Stödet blev materiellt 1719 när en spansk invasionsstyrka om 5 000 man avseglade från Cadiz för att landstiga i sydvästra England och marschera mot London. Det gick som med den spanska armadan. En storm i Engelska kanalen gjorde att försöket misslyckades. Men vad har detta med storlogen att göra?
Act of Settlement 1701 stipulerade att Englands regent inte fick vara eller gifta sig med en katolik. Genom Acts of Union 1707 utvidgades regeln att gälla regenten i Storbritannien. Det var en av anledningarna till att Georg av Hannover satt på tronen, inte någon av ätten Stuart. Hannover stöddes främst av Whigs i parlamentet. De hade segrat stort i valet 1715, men Stuart hade många förespråkare, särskilt bland Tories. Frankrike, Spanien och Sverige stödde också Stuart. I denna miljö utvecklades frimureriet.
Över 300 000 hugenotter (kalvinister) flydde katolska förföljelser i Frankrike. Omkring 50 000 bosatte sig i London. De utgjorde år 1700 ungefär 10 % av Londons befolkning. Oproportionerligt många blev frimurare. När John 2:a hertigen av Montagu blev stormästare i Premier Grand Lodge 1721 fick den stadga och status. Frimureriet utvecklades raskt. Montagu hörde till de rikaste i landet, var en framträdande Whig och lojal med huset Hannover och kronan. Dr James Anderson var en skotsk presbyteriansk präst med församling i London, alltså själsfrände med hugenotterna. Han höll i pennan när Storlogens första konstitution skrevs 1723. Det är tydligt att en Stuart på tronen skulle sätta såväl Whigs som frimurare i en besvärlig sits. Vi har idag svårt att se frimureriet som en politisk kraft, men där och då utgjorde det en sådan.
Denna historia har också en koppling till svenskt frimureri. Greve Axel Wrede-Sparre recipierade i en jakobitisk loge i Paris 1735. Den leddes av Charles Radclyffe 5:e greve av Derwentwater. Sparre förde frimureriet till Sverige genom att grunda en privatloge i Stockholm. Sitt första formella konstitutionspatent fick logen först 1737. Det utfärdades av Radclyffe i egenskap av fransk stormästare och ställdes till friherre Carl Fredrik Scheffer, som då ledde logen. Verksamheten var ojämn. 1752 övergick medlemmarna till den nybildade logen S:t Jean Auxiliaire. 1799 slogs denna samman med l’Union till den fortfarande verkande Nordiska Första S:t Johannislogen. Sammanslagningen gjorde att ett altare och diverse regalier blev lediga för Den Mellersta Pelaren, som grundades år 1800.
Charles Radclyffe var privatsekreterare åt tronpretendenten Karl Edward Stuart (Bonnie Prince Charlie). 1746 var han på väg att ansluta sig till honom och ett uppror i Skottland, men tillfångatogs av engelsmännen och avrättades. Det jakobitiska upproret slogs slutligt ner av hannoveranska regeringsstyrkor i slaget vid Culloden samma år. Prins Charles flydde till Frankrike och senare till Italien där han förföll till dryckenskap och utsvävningar.
Under sin italienska resa 1783–84 träffade Gustav III prins Charles i Florens. Kungen lär ha hoppats att prinsen kunde avslöja några intressanta ordenshemligheter, men det kunde han inte. För prinsen blev mötet mera givande. Av medlidande beviljades han en årlig, svensk pension.
Rune Carlsson