Nyligen hörde jag Provinsialmästaren Magnus Engström yttra: ”Vi måste göra frimureriet relevant för vår tid.” Anledningen till uppmaningen, som jag uppfattade den, är ett vikande antal medlemmar inom Orden och många avgångar redan i Johannesskedet.
Läget liknar möjligen det under slutet av 1700-talet. Flera nya ordenssällskap hade bildats och intresset för frimureriet minskade. Brist på medlemmar gjorde att två Stockholmsloger slogs ihop till en. Ett altare blev över och kunde tilldelas den nybildade Jönköpingslogen Mellersta Pelaren. Samtidigt skapades de ritualer, som i stort sett fortfarande gäller, de ritualer som inspirerar oss och som är en förutsättning för vårt arbete. Intresset för frimureri ökade igen, liksom medlemsantalet. Hertig Karl lyckades göra frimureriet relevant för sin tid.
Vad är det då som gör frimureriet relevant för vår tid? Åsikterna skiftar. Sannolikt finns inget enkelt svar. En möjlighet att närma sig kungahuset var ett rekryteringsargument för 200 år sedan. Nätverksbygge var viktigt redan då, även om det kallades något annat. Då var det en fördel för diplomater att vara frimurare innan de sändes ut i världen. Den världen är sedan länge försvunnen. Jag är inte rätt person att svara på frågan om vad som är relevant idag, men jag vet vad som har varit relevant för mig sedan jag antogs i Den Mellersta Pelaren 1976.
Ritualerna är naturligtvis viktiga. Ritualer finns av olika slag: allt från fikastunder på jobbet till högtidsfirande inom familjen (Kalle Anka på julafton), psalmsång, övergångsriter o.s.v. Inte alla är förbundna med återseendets glädje, men de flesta ger trygghet i upprepningen och skapar en känsla av gemenskap. Våra ritualer är speciella, eftersom de syftar till bättre förståelse av det obegripliga. Där finns likheter mellan ritual, konst och musik. De talar till känslan, som om det de vill säga kunde förstås.
Våra sammankomster ger upplevelser genom sin form, men de har också ett innehåll, ett innehåll av religion och etik inte minst. Det förmedlas genom tal och föredrag. Mycket klokt har sagts i logesammanhang, men jag aldrig märkt några försök till indoktrinering. Jag har fått dra mina egna slutsatser. Sanningen ligger inte i ritualerna, utan i våra försök att finna den. Nya tolkningar får framföras utan att bli ifrågasatta. Det tror jag är frimureriets styrka – tolkningen är fri.
Ritualerna skapades för länge sedan. Förmodligen tolkades de annorlunda då än nu. För oss får ritualen sin relevans när vi med vår kunskap, vår erfarenhet och vår omvärld tolkar symboler, allegorier och legender på vårt sätt. Ännu bättre blir det när det ges tillfälle att diskutera olika tolkningar sinsemellan. Utan ritualer skulle vi förstås inte ha något att tolka, men vi kan inte påverka ritualerna på annat sätt än genom hur vi gestaltar dem och hur vi tolkar dem. Om frimureriets relevans ligger i våra ritualer, tror jag det är viktigt att vi i våra tolkningar är klara med våra ambitioner och tydliga i våra slutsatser.
Rune Carlsson