”Jag anklagar!” Så inledde Émil Zola ett berömt, offentligt brev till republikens president – J’accuse. Han vände sig mot att artillerikaptenen Alfred Dreyfus på tvivelaktiga grunder förvisades på livstid till Djävulsön. Bevisen visade sig senare vara förfalskade. Att det blev så berodde bland annat på att Krigsmakten satte äran och kollektivets intresse före individen och rätten.
Affären förvärrades av antisemitism och av att mobben ylade med vargarna. Konsekvenserna blev allvarliga även för Zola. Han dömdes till ett års fängelse, bojkottades och tvingades fly till England.
Innan Dreyfus friades helt blev han benådad. För författaren Charles Péguy (1873–1914) var frågan om Dreyfus oskuld höjd över alla praktiska hänsyn. Att han benådades såg han som en kompromiss och därmed som ett förräderi mot heliga ideal. Péguy analyserade affären som ett förhållande mellan två poler: mystik och politik. Han såg mystiken som en stark tro på höga ideal. Idealen kan gälla exempelvis rättvisa, frihet och barmhärtighet. De ger en kraft som får människor att agera och förändra både sig själva och sin omvärld. Denna mystik, ansåg Péguy, tenderar att snabbt förvandlas till politik, en manipulation av idealen för att skaffa sig egna fördelar.
Att se mystik och politik som motpoler är nog inte så vanligt idag, men det ligger något i det. Vanligtvis ses mystik som en samlingsterm för erfarenheter av mötet med den yttersta gudomliga verkligheten. Kristna mystiker talade under medeltiden om unio mystica, den absoluta och obeskrivbara enheten med Gud. Den går naturligtvis inte att kompromissa om, och har ansetts värd att kämpa för. Péguy var inte heller beredd att kompromissa om sina ideal. Men hans ideal var nog mera socialistiska än religiösa. Idag visar den romersk-katolska och de ortodoxa kyrkorna stor öppenhet mot den kristna mystiken. De protestantiska kyrkorna är mera skeptiska, utan att dock avvisa denna yttring av tron.
Även våra ritualer har mystiska inslag. De kan möjligen förklaras av de strömningar av pietism och herrnhutism som förekom i Sverige under slutet av 1700-talet. Främst beror de förstås på hertig Karls personliga intresse för kabbala, alkemi och annan mysticism. Det finns alltså mystik av olika slag. Som jag uppfattar Ordens syfte är det att öka medlemmarnas intresse för och kunskap om etiska frågor. Även i sin kristna grund betonar Orden religionens moraliska konsekvenser. Den frimureriska mystiken borde således ligga i linje med Ordens moraliska syfte.
Jag är inte säker på att den alltid kan uppfattas så. Mystiken blir då mera ett exotiskt tidsdokument än ett medel för kunskapsöverföring. I bästa fall väcker den intresse för Orden, men Ordens kunskaper får nog förmedlas på annat sätt – kanske genom reflektion och diskussion över konkreta moralfrågor. Dreyfusaffärens orsaker och verkningar kan exempelvis visa på betydelsen av civilkurage, och av att inte vända blicken åt annat håll, när någon hamnar i svårigheter.
Eftersom det är svårt, att sätta fingret på vad mystik är och syftar till, och dessutom politik inte hör hemma inom Orden, är motsatsparet mystik och politik inte så bra för att beskriva vad vår Ordens verksamhet går ut på. Ideologi och praktik är kanske bättre. Med ideologi menar jag då Ordens moraliska budskap. Med praktik menar jag två saker, dels hur vi själva tillämpar Ordens moraliska budskap, och dels hur Orden förmedlar sitt budskap till oss. – Någon kanske invänder, att Orden även har ett religiöst budskap. Det medges. Men Orden förutsätter kristen tro, utan att examinera den eller kräva anslutning till någon viss konfession. Orden ser alltså tron som individuell, inte gemensam som i en församling. Därför avstår jag från att diskutera den delen.
Hur Ordens ideologi, Ordens mål och syfte, omsätts i praktisk handling avgörs förstås av medlemmarna själva. Det som borde kunna diskuteras vidare är hur budskapet förmedlas inom Orden. Vi kommer då in på ritualen, som inte kan dryftas närmare här. Men några allmänna synpunkter borde få framföras.
Ritualens text kan knappast läsas som om den vore en filosofisk eller teologisk beskrivning av hur en rättskaffens människa bör leva idag. Men den förmedlar moraliska och religiösa erfarenheter, som var aktuella när ritualen en gång konstruerades. En del av de erfarenheterna är tidlösa och direkt tillämpbara idag, andra måste tolkas mot bakgrund av aktuella förhållanden och kunskaper. Därför tror jag att ritualens främsta funktion är att inspirera till att söka vederhäftig kunskap om moral där sådan kunskap finns och beskrivs – i vetenskap, religion, litteratur, konst och personliga föredömen.
Om ritualen betraktas i första hand som en inspirationskälla för moraliskt sökande, borde det få följder för hur tal och föredrag utformas i rituella sammanhang. De borde hjälpa oss att formulera frågor, som människor alltid har ställt sig: ”Vad är rätt och fel?” ”Vad är ont och gott?” Sådana frågor kan inte alltid ges något entydigt eller slutgiltigt svar. Men vi kan lära oss mycket genom att studera vilka frågor som har ställts förut. Om ritualen istället ses som en källa för esoterisk visdom, blir det mera problematiskt. Jo, någon kan uppleva ritualens mystik som ett möte med det heliga. Men kan det heliga förklaras? Det skulle förutsätta, att det finns en särskild sanning, som bara gäller för frimurare, vilket förefaller orimligt. Lika orimligt förefaller det mig, att just ritualerna skulle innehålla de slutgiltiga svaren på alla våra moraliska eller existentiella frågor.
Ritualens innebörd och betydelse skiftar säkert från individ till individ och från tid till annan. Det är svårt att beskriva något så komplicerat i generella termer. Jag nöjer mig därför med att peka på några egentligen självklara slutsatser. Ordens mål och syfte, dess ideologi, handlar om väsentliga frågor. I de frågorna har frimurare inte några hemliga källor av kunskap att ösa ur. Den kunskap vi har är tillgänglig för alla. Däremot betraktar vi ritualens text – egentligen vår upplevelse av den – som hemlig. Det är den som skall locka just oss att söka svar på de väsentliga frågorna. Hur den gör det är av historiska och pedagogiska skäl förborgat för de oinvigda.
Rune Carlsson