Nog kan aforismer vara intressanta. Jag kom att tänka på: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” (Esaias Tegnér) och ”Upp flyga orden, tanken stilla står” (William Shakespeare). Skam till sägandes var det när jag läste de första kapitlen i Ordens allmänna lagar. Nej, det är inte så allvarligt som det låter. Jag förstår varför Orden vill vårda traditionerna och ifrågasätter inte OAL:s budskap. Men jag kan undra över innebörden av de ålderdomliga formuleringarna. De finns ju även i våra ritualer. Skall formuleringarna tas bokstavligt eller är de metaforiska, med huvudsakligt syfte att väcka vår nyfikenhet för ämnet?
I ett tidigare inlägg: ”Mystik och politik”, hävdar jag den senare tolkningen. Jag diskuterade den med en broder. Vi kom fram till att all världens visdom inte kan rymmas i våra ritualer. Därför borde logebiblioteken kompletteras med bra böcker om religion och etik, för att ge oss bättre möjligheter att vidga våra vyer. Nu finns där ju mest böcker om ritualen, vilka handlar om vägen till målet, men inte så mycket om själva målet. Exempel på vederhäftiga och lättillgängliga böcker är: ”Bibeln” (2000), ”Libris stora handbok till Bibeln” (Sune Fahlgren, 2003), ”Oxford Dictionary of Philosophy” (Simon Blackburn, 2016) och ”Inledning till etiken” (Göran Collste, 2019).
När jag nu själv bläddrar i dessa böcker slår det mig, att OAL kanske trots allt skall tas bokstavligt, när den talar om den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten. Jag har svårt att tro, att en modern filosof skulle välja att beskriva etiken på det sättet idag. Men Orden kanske inte vill vara modern. Vi kan försöka modernisera ritualen i våra tolkningar, men de som går bakåt för att finna rötterna kan inte vara helt fel ute. Vad menas då egentligen med dygd och last?
Dygd – Ett eftersträvansvärt karaktärsdrag, som ger innehavaren bättre moral, förstånd eller förmåga. Såväl Platon som Aristoteles ägnar stor möda åt att studera dygderna, hur de förhåller sig till varandra och hur människor skall tillägna sig dem. Olika filosofer karaktäriserar dygden på olika sätt. Man kan tala om platonska, aristoteliska, stoiska, kristna, upplysningens, romantikens och nutidens uppfattningar om dygden. Var tid tycks ha sin uppfattning. Den är beroende av rådande kultur och samhällsförhållanden. Den kristna betoningen av ödmjukhet, barmhärtighet, tålamod och kyskhet skulle exempelvis vara obegriplig för klassiska greker.
Uppenbarligen ansluter sig Orden till den kristna etiken. Den har ibland beskrivits som agapeetik efter grekiska agape; vänskaplig, oegennyttig kärlek. Den karaktäriseras av Guds kärlek till oss, vår kärlek till Gud, vår kärlek till nästan och vår strävan efter självrespekt. OAL citerar den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matt 7:12.) Den evangelisk-lutherska kyrkan är idag inte särskilt tydlig med vilka moraliska krav som ställs på en kristen. Den tycks förlita sig på Guds nåd och att Gud skall ha överseende med våra tillkortakommanden. Svavelosande predikningar hör till en svunnen tid.
Last – Lasten förknippas ofta med de sju dödssynderna: Högmod/stolthet, girighet, vällust/lust/otukt, avund, frosseri, vrede och lättja/likgiltighet. Dygder, liksom synd och last, ägnas stort utrymme i den katolska kyrkans etik. I dess stora katekes ges på 826 sidor och i 2 865 punkter riktlinjer för den troendes handlande i livets alla skiften. Det är en form av kasuistisk etik, som visserligen är regelstyrd, men även ger utrymme för förnuft och samvete.
Listan med dödssynder är på flera sätt problematisk. Vanligen brukar vi förknippa lasten med klandervärda handlingar, men listan handlar till stor del om tankar eller känslor. Den ger inte heller utrymme åt så grova laster som grymhet, illvilja, hyckleri eller otacksamhet. Dessutom finns där kopplingar till dygden. Stolthet borde exempelvis kunna tolereras om den är motiverad av goda handlingar. På liknande sätt kan vrede vara motiverad om den riktar sig mot lastbart beteende. Lust borde också kunna accepteras, eftersom den torde vara viktig för släktets fortbestånd.
Plikt – Ett helt kapitel i OAL handlar om en frimurares plikter. De är: Plikten mot Gud, mot fäderneslandet, mot Orden, mot nästan och plikten mot sig själv. Dygdetiken, som grundas i karaktärsdrag, kompletteras där med pliktetik, där plikten att handla på rätt sätt är överordnad handlingens konsekvenser. Inte heller denna syn på etiken är oproblematisk. En frimurares plikt mot Gud utvecklas inte närmare. Den förutsätts utövas inom kyrkans ram (genom agapeetik?). Vidare kan en frimurares plikt mot Orden i enskilda fall tänkas strida mot hans plikt mot exempelvis nästan. Filosofen W.D. Ross har föreslagit en lösning på det problemet. Han pekar på att vi har ett antal prima facie-plikter, sådana vi förväntas uppfylla. Om de strider mot varandra måste vi själva avgöra vilken som skall få råda.
Den främste företrädaren för pliktetiken är Immanuel Kant. Han såg dygderna som hjälpmedel för att uppfylla plikterna, men ansåg inte att dygderna hade något självständigt etiskt värde. Om denna blandning av dygd- och pliktetik är problematisk, kan jag inte avgöra. Men OAL är inget etiskt manifest, de har andra syften. Den värdegrund som redovisas där skall nog inte tas efter bokstaven, utan efter andan.
Intuition – Bland de filosofer, som har nämnts här, ansåg Aristoteles att studier och reflektion hör till livets goda. Kant såg den goda viljan som det högsta goda. Den mest frimureriska filosof jag har mött är nog ändå G.E. Moore. Han ansåg att begreppet ”god” inte går att definiera. Vi har ändå en intuitiv känsla för vad som är gott eller fel. Till det goda hör samvaro med vänner, mat och dryck, att läsa god litteratur och att betrakta sköna föremål. Frågan är om inte det fångar frimureriets innersta väsen.
Om jag har lyckats säga något betydelsefullt om etik i detta inlägg, beror det inte på att jag har blivit upplyst av ritualerna. Men det är ritualerna som har väckt mitt intresse för att söka vidare på annat håll.
Rune Carlsson