Våra ritualer är som bekant i stort sett oförändrade sedan mer än 200 år tillbaka. De påstås ibland bidra till vår personliga utveckling. Men världen har ju förändrats! Den förändringen kanske inte påverkar målet för vår eventuella personliga utveckling, men medlen påverkas säkert.
Borde vi inte då fråga oss, om sanningen om oss själva och vår plats i världen verkligen kan ligga dold i ritualerna? Åtminstone gjorde jag det nyligen, när en recipiend berättade om sina förväntningar på Orden, och OM i sin tur berättade att den nye brodern var en i raden av nästan 4 000 recipiender sedan logen grundades år 1800.
Det ligger naturligtvis en styrka i de oförändrade ritualerna, och i att varje ny recipiend hör tal och instruktioner med ungefär samma innehåll som hans många föregångare också har hört. En av anledningarna till att jag ställde mig frågan, om sambandet mellan ritualen och ”den allmänna världen”, var att samma dag som jag deltog i denna logesammankomst hade vårt öppna samhälle skakats i grunden av terrordåden i Bryssel.
Går det att förklara hur någon kan utföra sådana handlingar – kan de vara uttryck för en extrem känsla av ”vi och de”? Förövarna tycks ha ansett att ”vi” förtjänar himmelriket och ”de” förtjänar att dö! I namn av religion eller andra ideal har världen tvingats bevittna såväl korståg som inkvisition, förintelse och terrordåd. Terrorhandlingar utförs ofta av unga män, som söker en identitet, en gemenskap och en mening med livet. Inte sällan är de vilseförda av äldre män som påstår sig veta ”sanningen”. De drivs sannolikt av ett starkt grupptryck.
Gruppsammanhållning är naturligtvis inte alltid av ondo. Den kan vara nödvändig för att lösa uppgifter eller till och med för att överleva. Även inom vår Orden finns en gruppsammanhållning. De flesta av oss kan nog antas söka en identitet, en gemenskap och, om inte meningen med livet, så åtminstone meningen med frimureriet. De aktuella terrordåden kommenterades inte under kvällen, och jag gick hem med en känsla av att ett tillfälle hade gått förlorat. Vi skulle gemensamt ha kunnat reflektera över grupptryckets välsignelse och förbannelse.
Kvällen därpå var inte logekväll, men ett program på TV hade rubriken: ”Katedralerna”. Skulle det handla om medeltida föregångare till frimurare? Nej, det gjorde det inte, men det var intressant ändå. Det visade sig kommentera en del av mina funderingar. Programmet skildrade en veckas verksamhet inom den anglikanska kyrkan i och omkring katedralen i Southwark i närheten av södra landfästet av London bridge.
En fråga ställdes om Guds sanna natur. Svaret gavs: ”Gud är närvarande här och nu. Han har kanske inte ögon och öron, men han ser och hör oss. Han verkar i och genom oss. Han är inte den medeltida Gud som en del ateister utmålar. Den guden har de troende inte tillbett sedan åtminstone två hundra år tillbaka.” Min reflektion blev: Om inte ens Gud är likadan som för 200 år sedan, kan då frimureriet vara det? Förmodligen inte! Det växte fram på de brittiska öarna under slutet av 1500-talet, fick en ny dräkt i Sverige år 1800 och kan påstås behöva nyskapas varje gång vi på allvar försöker greppa vad allt egentligen går ut på.
En morgonbön i katedralen bevistades av tre personer: prästen, kyrkvaktmästaren och en besökare. Var det då inte lika bra att då ställa in bönen och ta en kopp kaffe? Nej, ansåg prästen. Dessa morgonböner har genomförts av generation efter generation. De är en del av kyrkans huvuduppgift, den som kan kallas Opus Dei (här inte använd som namnet på en organisation, utan ordagrant: ’Guds verk’). Kyrkan har även andra uppgifter, men om den slarvar med huvuduppgiften kan den lätt förlora fotfästet och glömma vad den är till för. Fler än de tre vid detta tillfälle närvarande kan ha glädje av att traditionen upprätthålls, menade prästen.
Programmet berättade också om en volontär med uppgift att välkomna besökare till katedralen och visa dem tillrätta. Han var troende muslim, vilket inte hade hindrat honom att väl lösa sina uppgifter sedan flera år tillbaka – Guds vägar är outgrundliga!
Hur är det då med våra ritualer? Det ligger som sagt ett egenvärde i att ritualerna genomförs på ständigt samma sätt – och på rätt sätt. Men, vilken är den huvuduppgift som ritualerna skall tjäna? Jag har inget bra svar på den frågan – åtminstone inte för andra än för mig själv. Förmodligen ligger den nära Opus Dei, men Orden är ju ingen kyrka, vår huvuduppgift borde vara delvis annorlunda.
Om jag ändå skall säga något om vad jag uppfattar som Ordens huvuduppgift, så tror jag att det viktigaste är att vårda gemenskapen i vårt brödraskap. Vårt frimureri kommer ju närmast från Frankrike, visserligen redan i början av 1700-talet, men parollen: Frihet, jämlikhet och broderskap myntades redan före revolutionen och borde fortfarande gälla. Jag tror inte att sanningen om oss och vår tid går att finna i ritualerna som sådan. Den ligger i vår tolkning. Frimurarorden är ingen sekt som tillhandahåller alla svar åt sina medlemmar. Däremot pekar våra ritualer i en riktning, som kan inspirera oss till att söka sanning och ljus i andra källor. Vilka de är får vi avgöra själva. Det är ett stort ansvar och en stor möjlighet.
Rune Carlsson