Ordens allmänna lagar (OAL), kapitlet om en frimurares plikter, bär drag av Immanuel Kant och hans etik. Det borde vara så, eftersom Kant publicerade sina viktigaste verk under slutet av 1700-talet. De diskuterades i bildade kretsar i Sverige under den tid då våra ritualer utformades och fastställdes (år 1800) i den form de i stort sett fortfarande har. ”Kritik der reinen Vernunft” gavs ut 1781, ”Grundlegung zur Metaphysik der Sitten 1785, ”Kritik der praktischen Vernunft” 1788 och ”Kritik der Urteilskraft” 1790”. Till dessa verk kan läggas småskrifterna: ”Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung?“ (Vad är upplysning?) och ”Zum ewigen Frieden”.
I Sverige togs de nya tyska tankarna först upp av studenter i Uppsala. Idéerna spreds snart till akademiska lärare. För första gången blev diskussionerna vid svenska universitet (Uppsala, Lund och Åbo) politiskt relevanta. Professor emeritus i idéhistoria, Svante Nordin, ger i sin bok, ”Sveriges moderna historia” (2019), en intressant bild av skeendet, bl.a. hur filosofiprofessorn i Uppsala, Daniel Boëthius, 1794 propagerade för Kants filosofi i boken: ”Stycke till befrämjande af de rätta begrep om philosophien”.
Boken föreföll till en början harmlös, men visade sig innehålla politiskt sprängstoff. Boëthius anslöt sig till hur Kant karaktäriserade upplysningen: ”Människans frigörelse från hennes självpålagda omyndighet.” Boëthius skrev: ”Människan bär i sin förnuftsförmåga en värdighet, den hon i allt sitt företagande är ämnad att yttra.” Politiskt innebar detta ett krav på en fri offentlig debatt med en press utan censur. Överhet och lagar måste åtlydas, men de skulle kunna kritiseras. Varje människa hade rätt och plikt att tänka själv och att bilda sig en egen uppfattning – inom vetenskapen, moralen, politiken och religionen.
Dessa revolutionerande tankar retade upp en av Boëthius kolleger, Niclas Christiernin. Han författade en motskrift, där han hävdade att talet om ”mänsklighetens och förnuftets förmenta värdighet” var en högst farlig sak. Vart sådant kunde leda hade man sett i Frankrike! Gustav IV Adolf fann sig föranlåten att med kraft ingripa mot den farliga kantianismen.
Men Kants och andra filosofers idéer kunde inte tystas ner. Redan på 1790-talet uppstod en opposition mot kungen, mot det gustavianska enväldet och mot ”järnårens” obskurantistiska kulturpolitik (upplysningsfientlighet) under Gustav IV Adolfs regeringstid, 1792–1809, med hertig Karl som förmyndare och Gustaf Adolf Reuterholm som reell regent fram till 1796). Detta var början, men händelserna 1808–1809 med förlusten av Finland, ledde till Gustav Adolfs fall och att han kom att efterträdas av sin farbror, Karl XIII.
Hur skall då en eventuell ”frimurerisk kantianism” uppfattas? Vi får gå till OAL kapitel två för att söka svaret. I paragraf ett står: ”Det åligger en frimurare att iaktta sina plikter och att vara ett föredöme för andra.” I paragraf två räknas plikterna upp:
1. plikten mot Gud den Allra Högste
2. plikten mot fäderneslandet
3. plikten mot Orden
4. plikten mot nästan och
5. plikten mot sig själv.
Är det sådana plikter Kant talade om?
Kant gjorde tre antaganden, som han kallade det praktiska förnuftets postulat:
”För att göra rättvisa åt vår moraliska erfarenhet, måste vi göra tre antaganden:
1. Vi måste anta människans frihet för att kunna ge mening åt pliktens begrepp.
2. Vi måste anta själens odödlighet för att rädda idén om en högre rättvisa.
3. Vi måste anta Guds existens som garant för en moralisk världsordning.”
Jag tror att Frimurarorden ansluter sig till dessa antaganden. Det första antagandet, det om människans frihet och hur Orden kopplar den till plikten mot Gud, har utvecklats mycket från sekelskiftet 1800 fram till våra dagar. Redan Kant tycks ha krävt för stor frihet och blev åthutad av Fredrik den store, trots att denne var upplyst och uttalade: ”I mitt rike får var och en bli salig på sin fason.” I Sverige fanns däremot ingen religionsfrihet på 1700-talet, inte heller långt in på 1800-talet. Plikten mot Gud var reglerad i Kyrkolag, Religionsstadga, Konventikelplakat och Strafflagen.
Idag är friheten större. Orden ställer inga andra krav än att den förutsätter kristen tro hos sina medlemmar. Plikten mot Gud tycks ha förlorat sin gamla innebörd, men den finns kvar som en förutsättning. Plikten mot fäderneslandet finns nog med mest för att betona Ordens solidaritet med samhället, och att den inte ägnar sig åt några konspirationer mot överhet och lagar. Den formella grunden har ändrats radikalt. I den nu gällande Regeringsformen står i paragraf ett: ”All offentlig makt utgår från folket.” Motsvarande formulering i 1772 års regeringsform var att alla svenska kungar, ämbetsmän och undersåtar skall bevaras i den evangelisk-lutherska tron! ”Undersåtar” är ett nyckelord i sammanhanget. Det fanns inte kvar i 1809 års regeringsform. Där infördes också en viss religionsfrihet.
Plikten mot Orden kvarstår. Men den har kanske inte så mycket med Kant att göra. Även plikten mot nästan och plikten mot oss själva kvarstår. Förmodligen kan de plikterna nu anses vara de viktigaste. Hur skall annars Ordens hemsida och andra publikationer tolkas? Där nämns personlig utveckling bland det viktigare Orden kan erbjuda.
Ordens sätt att betona betydelsen av personlig utveckling gör det lätt att uppfatta plikten mot oss själva som den viktigaste. Så var det förmodligen inte från början. Jag misstänker, att för hertig Karl var Ordens överlevnad och utveckling viktigare än medlemmarnas personliga utveckling. Vi bör tänka på det när vi tolkar ritualerna. Det vi kallar den ”Konungsliga konsten” omfattar plikter mot såväl Orden som mot oss själva och mot vår nästa.
För att ytterligare undersöka i vad mån våra ritualer är ”kantianska” kan vi reflektera över vilka frågor Kant främst ville ha svar på:
1. Vad kan jag veta?
2. Vad bör jag göra?
3. Vad kan jag hoppas?
Den första frågan har vi nog ställt oss lite till mans. När Kant ställde den insåg han sin begränsning. Han anslöt sig till Augustinus åsikt: ”Om du förstår vad du talar om, talar du inte om Gud.” Men han gjorde de nämnda antagandena. Även hertig Karl ställde säkert frågan, men han sökte svar inom det ockulta och mystiska oftare än de flesta av oss gör idag. Min slutsats är att ritualerna inspirerar oss till att ställa existentiella frågor, men svaren får vi i huvudsak söka utanför ritualerna – i kyrkan, i litteraturen eller i vår egen erfarenhet.
Med fråga två är det på liknande sätt. Hertig Karl lade ner stor möda på att konstruera den svenska riten. Vi får noggrant beskrivet vad vi skall göra i logen, men de mera väsentliga, etiska frågorna, om vad vi bör göra ”i den allmänna världen”, hittar vi inte alltid svar på i ritualerna. Förhoppningsvis når vi en bit på vägen med våra tolkningar, men de måste ständigt omprövas i nya situationer och på grund av nya kunskaper och erfarenheter.
Hur är det då med den tredje frågan? Den är om möjligt ännu mer individuell än de två första. Men här ger Orden faktiskt besked, och det är på sitt sätt i linje med de svar jag har föreslagit på de två första frågorna. Som en förklaring till vad Orden menar med plikten mot Gud säger OAL: ”(En frimurare) skall visa vördnad för Guds sanna och uppenbarade ord i den Heliga skrift, vara nitisk i bön och bevista gudstjänster.” Svaret finns alltså utanför Orden, men det är den som hjälper oss att formulera frågan. Kant tycks också ha ett finger med i spelet.
Rune Carlsson