Den som vill ”förstå” frimureriet kan lämpligen börja med att undersöka vad det har för mål. Jag har sett en engelsk formulering av det: ”To make a good man better!” En svensk motsvarighet kan väl vara: ”Personlig utveckling.” Huruvida sådana förhoppningar infrias, undandrar sig min bedömning. Ett mera försiktigt mål, som jag också har sett uttryckas på olika sätt, är: “Att ge tillfälle till reflektion över etiska och existentiella frågor.”
I svenskt frimureri sker sådan reflektion som bekant på kristen grund. Av historiska skäl är bilden inte lika entydig i England. Någon har beskrivit förhållandena där omkring 1717, då den första Storlogen grundades och frimureriet nydanades, på följande sätt. Samhället tolererade ateismen, men tog avstånd från katolicismen. Frimurarna tolererade katolicismen, men tog avstånd från ateismen. Påståendena är hårdragna, men innehåller ett korn av sanning. I England gav Act of Toleration 1689 en viss religionsfrihet (skulle dröja till mitten av 1800-talet i Sverige), men med begränsningar för katoliker och trosriktningar som förnekade Treenigheten. Fortfarande är kravet på en engelsk frimurare att han tror på ett Högre väsen, vilket innebär att kristna, judar, muslimer och andra troende kan bli medlemmar på samma villkor. Act of Settlement 1701 uteslöt katoliker från brittisk tronföljd.
För att bedöma hur frimurerisk reflektion kunde se ut i England i början av 1700-talet, eller i Sverige efter 1735 då frimureriet fördes hit, ligger det nära till hands att studera religiösa strömningar vid tiden. Jag har istället valt att titta närmare på budskapet hos några filosofer som var i ropet då. Jag vill inte här påstå att de har påverkat ritualernas utformning, men de har åtminstone i någon mån påverkat tolkningen av dem.
Platon (429–347 f.Kr.) kom liksom Sokrates fram till, att vad vi tror oss veta om världen genom sinnesorganen alltid är mer eller mindre osäkert. Det omprövas ständigt och vi misstar oss ofta, eller är vi offer för illusioner. Sådant är bara ”åsikter” (doxa).
Verklig kunskap gäller allmängiltiga idéer. De renaste, de som är befriade från inslag från intryck via sinnesorganen, är de matematiska sanningarna, vilka är evigt giltiga. Varje geometrisk figur, som man ritar i sanden, är ofullkomlig, men vi förstår att den likväl kan illustrera exakta, tidlösa samband (noesis). Platon anses allmänt ha skapat en fortfarande använd metod att argumentera i filosofiska frågor. Hans tankes djup och omfång har få överträffat.
Aristoteles (384–322 f.Kr.) var mera jordnära. Han hävdade att moral handlar om att utforma sitt liv så att det i samverkan med andra skapar lycka, välmåga och harmoni (eudaimonia) i ett välordnat samhälle. Genom utbildning skall människans möjligheter aktualiseras, hon skall kunna utveckla sin personlighet, inte bara intellektuellt utan så att hela organismen befinner sig i jämvikt. Han talade om den gyllene medelvägen. Inga överdrifter: dygd går ut på att allt skall vara lagom.
Aristoteles etik är av det slaget som ser till handlingars syfte och konsekvenser. Han hör inte till den andra huvudlinjen i etikens historia, där plikt och rätt sinnelag är avgörande. Tidvis, främst under 1500-talet, var Aristoteles läror ifrågasatta. Det berodde bl.a. på att de användes som tillhygge i motsättningar mellan den protestantiska och katolska kyrkan. Hans rykte har under 1900-talet återupprättats och därmed hans politiska teorier, hans etik och estetik. På senare tid har även hans logik och metafysik väckt förnyat intresse.
John Locke (1632–1704) har bidragit mer än de flesta filosofer till bilden av engelskt tänkande som handlande om förnuft och beprövad erfarenhet. Till hans bibliografi hör bl.a.: Essay Concerning Human Understanding, Two Treatises of Government, Letter on Toleration och The Reasonableness of Christianity. Locke ville undersöka den mänskliga förmågans styrka, men även dess begränsningar. Han beskrev dem genom en liknelse med sjömannens lodlina. Den behöver inte vara längre än att den räcker till att konstatera att skeppet går fritt över grund. Den behöver inte mäta oceanens djup. ”Det är inte vår sak att veta allt, men däremot det vi behöver för vårt praktiska liv.” – Endast Gud är allvetande!
Locke var emot läran om arvsynden, eftersom han ansåg att moral och teologi skulle baseras på förnuftet. I Essay polemiserar han mot den religiösa ”entusiasmen”. I sin samtid såg han alltför mycket av förnuftslös fanatism. Locke framhävde istället den moraliska och intellektuella autonomin, den självständiga personen som tänker och handlar på eget ansvar. Jämte Spinoza var han en föregångare när det gällde kritisk texttolkning av Bibeln och andra religiösa skrifter i en liberal teologisk anda. Han var den förste som gjorde kunskapsteorin, inte metafysiken, till det primära ämnet inom filosofin.
Fler filosofer skulle kunna nämnas, t.ex. Descartes, Hobbes och den egentligen till en senare period hörande Hume. Om tiden utsträcks till slutet av 1700-talet går det förstås inte att förbigå Kant, men jag har inte tänkt skriva någon längre filosofisk betraktelse, utan bara ge några exempel på vad våra föregångare kan ha tagit intryck av och reflekterat över. Visst kan det vara intressant att veta något om det, även om vi idag kanske har helt andra referensramar.
Rune Carlsson