När coronaviruset nu har framtvingat ett uppehåll i all logeverksamhet, måste vi förstås leta efter någon ersättning. Vi får göra som ormtjusaren i Kivik. Han som inte hade någon orm, utan markerade den med en röd skärm.
Min röda skärm på sistone har varit en bok, Witcraft, av den brittiske filosofen och historikern Jonathan Ree. Den handlar om hur engelsk filosofi växte fram och etablerade sig. Däremot nämner den inget direkt om frimureri, men var lugn, jag kommer strax dit. Bokens titel kan tänkas vara en ordlek, som utgår från Witchcraft – trollkonster. Den valda förleden, wit – vett, förstånd, kvickhet, säger en del om vad boken handlar om – kända brittiska och amerikanska filosofer, men även översättningar och porträtt av mindre kända präster, poeter, lärare och andra, som har tänkt fritt och dragit egna slutsatser om filosofi, religion, politik, konst och annat. Efterleden craft – skicklighet, hantverk, konst, får mig att tänka på the Craft – den brittiska motsvarigheten till vårt Johannesfrimureri.
För det fortsatta resonemangets skull, vill jag påminna om en engelsk beskrivning av vad the Craft (och kanske den svenska riten) är: ”A peculiar system of morality, veiled in allegory and illustrated by symbols.” Formuleringen pekar på ett samband mellan frimureri och filosofi, som en invigd frimurare snart blir varse, särskilt om han läser boken Witcraft.
Slutet av boken handlar om Ludwig Wittgenstein (1889–1951). Han var född i Österrike, blev engelsk medborgare, undervisade tidvis i Cambridge och var tveklöst förra seklets mest karismatiska filosof. Hans viktigaste verk, ett av få publicerade, var Tractatus Logico-Philosophicus, som gavs ut på tyska 1921 (i engelsk översättning 1922). Därmed var han övertygad om att han slutligt hade löst alla lösbara filosofiska problem och övergav ämnet, för att istället bli skollärare på den Österrikiska landsbygden.
Under slutet av sitt liv förstod han, att han varit för arrogant när han påstod sig ha sagt sista ordet om filosofin. Han ändrade inställning. Uppenbarligen fanns det mer att säga, och han insåg det väsentliga i att respektera andra människors intellektuella bemödanden, särskilt när de kämpar med filosofiska frågor: ”Tro inte att du kan förstå vad andra filosofer säger. Vi kommer inte närmare än att vi kan säga, landskapet är bekant … jag har varit i trakterna själv.” Istället för att leta efter fel i andras idéer, bör vi koncentrera oss på våra egna. Han hävdade: ”Filosofi är ingen teori, den är en aktivitet.”
När han började undervisa i Cambridge hade han sagt, att det inte fanns något sådant ämne som teologi. Nu bad han om ursäkt för det: ”Det är ett sådant dumt yttrande, som jag kunde fälla på den tiden.” Senare hade han förstått att ’livet inte bara är vad det ser ut att vara’ och ’de forna, stora filosofiska systemen hör till den mänskliga andens främsta skapelser.’
Han beundrade framförallt Platon. Inte för hans argument (för formella och för snygga), eller för hans dialoger (deltagarna framställs som dumbommar), utan för bilderna, allegorierna och myterna (som kan öppna nya världar för den som anstränger sig att förstå). Jag har mycket svårt att tro, att Wittgenstein var frimurare. Ingenting tyder på det. Ändå hade han mycket att säga om vår verksamhet. I en parallell till hans resonemang bör även frimureriet ses som en aktivitet, inte som en teori. Aktiviteten går ut på att vi skall söka ”sanningen” själva. Vi slipper få den itutad i oss. Visserligen formulerades våra ritualer för bara drygt 200 år sedan, men deras idéinnehåll har vuxit fram under minst 2 000 år. Tala om uråldrigt! Hur vi gestaltar idéerna med hjälp av myter, allegorier och symboler må vara förborgat för den oinvigde, men deras innehåll hör till det gemensamma kulturarvet.
Så långt frimureri och Wittgenstein. Här kan den som ”bara” är intresserad av frimureri, eller är filosof, sluta att läsa. Den som vill veta, populärt, vad Wittgenstein stod för i övrigt kan läsa några rader till.
Ett tydligt tema i Wittgensteins filosofi är hans försök att förklara språkets funktionssätt. I Tractatus framställer han språket främst som ett medel för tänkandet och för att återge verkligheten. Hans utgångspunkt är att fråga efter vilka villkor språket måste uppfylla för att korrekt beskriva världen. Under en mellanperiod kom Wittgenstein att ifrågasätta många av tankarna i Tractatus, framförallt idén att det skulle krävas en långt driven analys av vardagliga utsagor för att frilägga deras verkliga logiska form. Senare hävdade Wittgenstein, att den egentliga filosofiska verksamheten inte bestod i att framställa teorier eller argument för eller emot sådana, utan i ett terapeutiskt arbete, ett undanröjande av missförstånd, ett klargörande av språkets faktiska ”grammatik” av begreppsliga sammanhang, vilka alltför lätt förbises, med skeva och fantastiska teorier som följd.
Rune Carlsson