Triple tau – en av prydnaderna i Royal Arch. Tau efter den grekiska bokstaven T. Här tre T-kors eller så kallade ”rövarkors”. Kan också beskrivas som de latinska bokstäverna T över H, med betydelsen Templum Hierosolymae – Jerusalems tempel. Den tolkningen lär dock inte längre förekomma inom graden.
Bland frimurargrader efter de tre första tycks Royal Arch inta en särställning. Vi har ingen direkt motsvarighet inom den Svenska riten, men bland annat i England beskrivs den ofta som den ultimata graden. Möjligen kan det beklagas, att hertig Karls intresse låg åt helt andra håll. Men varför inte undersöka gradens historia och vad den kan handla om?
Som vanligt i frimurerisk historieskrivning är det viktigt att skilja mellan ursprung och inspirationskälla. Svenskt frimureri, som vilar på kristen grund, hämtar naturligtvis inspiration från Bibeln, men ingen lär påstå att Orden uppstod på kung Salomos tid eller omkring vår tideräknings början. Med större rätt kan ursprunget sökas i franskt frimureri under början av 1700-talet, vilket i sin tur hämtade inspiration och auktoritet från England och Skottland några decennier innan frimureriet fördes till Sverige 1735.
Triple tau skymtar längst ner på podiet bakom ljusstaken.
Ingen tycks veta när och varför det så kallade spekulativa frimureriet uppstod på de brittiska öarna. De tidigaste mera vederhäftiga spåren pekar mot slutet av 1500-talet, en tid med religiösa och politiska motsättningar, men också med kulturell utveckling. I mera organiserad form har frimureri funnits sedan fyra loger samlades på Johannes döparens dag, den 24 juni, 1717 på ”the Goose and Gridiron tavern” i London för att grunda ”the Premier Grand Lodge of England”. Den kom senare att kallas ”the Moderns”. Regelverket Anderson’s Constitutions från 1723 tycks enbart handla om två grader, men en tredje tillkom senare. Om det spekulativa frimureriet inspirerades av eller kan räkna sitt ursprung i det operativa mureriet, kan man tvista om, men det finns skriftliga källor bevarade om ”The Masons Company of London” från 1375. Det s.k. Regius Manuscript med mureriskt innehåll är troligen ännu äldre.
På liknande sätt är det med Royal Arch – ingen tycks veta när och varför det uppstod. En teori är att det var en logisk följd av att Hiramlegenden infördes i the Crafts tredje grad omkring 1730. Man ville fullfölja dess tankespår. En annan teori är att skotska och irländska militärloger i Frankrike, som praktiserade the Craft fann dess grader tråkiga. De tog intryck av franska ordnar och återförde sådana intryck till de brittiska öarna i form av Royal Arch. Det första skriftliga belägget av graden är från Irland 1743.
Den 17 juli 1751 samlades fem loger, vars medlemmar uteslutande var irländare, till en gemensam sammankomst på ”the Turk’s Head tavern” i London för att grunda ”the Grand Lodge of England According to the Old Institutions”. Där, bland vad som kom att kallas ”the Antients”, arbetade man i de tre Craft-graderna och i Royal Arch som en fjärde grad. Hur denna grad skulle betraktas i förhållande till de tre ursprungliga var ett tvisteämne när the Moderns och the Antients 1813 slogs ihop i ”the United Grand Lodge of England” (UGLE).
Artikel II i unionsakterna lyder: “It is declared and pronounced that pure Antient Masonry consists of three degrees, and no more, viz. those of the Entered Apprentice, the Fellow Craft, and the Master Mason, including the Supreme Order of the Holy Royal Arch.” Royal Arch leds numera av “the Supreme Grand Royal Arch Chapter of England” i personalunion med UGLE.
Ramberättelsen för The Holy Royal Arch är hämtad från Bibliska historien under tiden 534 f.Kr. till 70 e.Kr. (Hiramlegenden utspelar sig år 968 f.Kr.). Jerusalem hade erövrats av babylonierna år 587 f.Kr. Templet förstördes och stora delar av befolkningen deporterades till Babylon. Där var israeliterna fångar tills den persiske kungen Kyros erövrade Babylon, befriade fångarna 538 f.Kr. och lät dem återvända. De 42 360 hemvändarna med mer än 8 000 tjänare mötte ett mycket förändrat land. Israeliterna kallades nu judar och utgjorde mera en religiös sekt än en nation. Endast två stammar återstod, Juda och Benjamin.
I Esra beskrivs hur templet återuppbyggdes under ledning av ståthållaren Serubbabel (den värdsliga makten) och översteprästen Josua (den andliga makten). Mer om återuppbyggnaden finns att läsa i Haggaj och Sakarja, två av de tre sista böckerna i GT, apokryferna oräknade. Haggaj är en kort bok på bara två sidor, men beskrivs som en pärla, som tar upp den viktiga frågan om vad som skall prioriteras här i livet. Sakarja är något längre, elva sidor, och återknyter till de tidigare profeternas visdom, men är även framåtblickande på liknande sätt som Uppenbarelseboken i NT.
Det andra templet stod färdigt 516 f.Kr. Slutet av Haggaj handlar om hur den skriftlärde Esra år 458 f.Kr. fick leda ytterligare en grupp judar tillbaka till Jerusalem. Temat i Esra förs vidare med Nehemja. Jerusalems stadsmur återuppbyggdes och Esras och Nehemjas reformarbete fortsatte. Namnen på de nämnda personerna återfinns i benämningarna för Royal Arch ämbetsmän: First Principal – Serubbabel, Second principal – Haggaj, Third Principal – Josua, Scribe – Esra (Secretary), Scribe – Nehemja (Inner guard). De viktigaste av övriga ämbetsmän är tre Sojourners (främlingar eller besökare).
I temat för Royal Arch ingår alltså dessa tre ”sojourners”, som återvänder till Jerusalem för att hjälpa till med att bygga upp det förstörda templet. De råkar då finna det hemliga, förlorade ordet. Liksom i Hiramlegenden används bibliska personer i berättelsen, men den har i övrigt inget stöd i Bibeln. Den kan ha inspirerats av en legend från 300-talet, som härrör från den grekiske kyrkohistorikern Philostorgius. Enligt honom avlägsnades en sten i templets golv och därunder upptäcktes ett hålrum. En man firades ner med ett rep i källarvalvet och fann en pelare på vilken det låg en bok. Han meddelade sitt fynd och halades upp med boken.
En annan möjlig inspirationskälla finns i Andra Kungaboken kapitel 22. Det handlar om kungen av Juda, Josia (639-609 f.Kr.), som under sitt 18:e regeringsår gav order om att restaurera templet. Under arbetet återfanns en lagbok, förmodligen en avskrift av Femte Moseboken. På grekiska heter den som bekant Deuteronomium, som betyder ”den andra laggivningen” och alltså är en upprepning och fördjupning av den tidigare givna lagen.
Vad finns mer att säga om Royal Arch? Jo, den förekommer över hela världen. Det äldsta bevarade protokollet, från 1753, fördes exempelvis i Virginia, USA. Medlemmarna kallas Companions, som är brukligt i ordnar med endast en grad. Mötena benämns Convocations och hålls i ett Chapter. Endast frimurare med erfarenhet som Ordförande mästare inom the Craft kunde ursprungligen få medlemskap. Bestämmelserna kringgicks genom särskilda ceremonier där ”vanliga” frimurare erbjöds att pass the chair. Numera räcker det, åtminstone i England, med att ha varit Master mason i minst en månad.
Man får förmoda att graden handlar om hur man kan finna och följa Guds vägar. Som alltid i frimureriska sammanhang bidrar ramberättelsen till gradens upplevelser, men dess djupare innebörd finns i vår tolkning och i våra slutsatser av gestaltningen. Min beskrivning grundas inte i egna upplevelser, utan uteslutande i litteratur som är tillgänglig i öppna handeln, som exempelvis: Sacred Secrets – Freemasonry, the Bible and the Christian Faith, Mike Neville, 2012; 200 Years of Royal Arch Freemasonry in England 1813-2013, Yasha Beresiner, 2013; Beyond the Craft, Keith B. Jackson, 2012; The Pocket History of Freemasonry, Pick & Knight, 1977 och naturligtvis Bibel 2000.
Rune Carlsson