Det ”äkta och ursprungliga” frimureriet, som det praktiseras på de brittiska öarna, räknar sitt ursprung i medeltida operativa loger. Det har stora likheter med vårt Johannesfrimureri, det vill säga den svenska ritens tre första grader.
Traditioner från medeltida katedralbyggare lever kvar genom att de verktyg, som stenhuggare (eng. masons) fortfarande använder, har fått en symbolisk betydelse för spekulativa frimurare. Jag skall ge några exempel, men huvudsakligen uppehålla mig vid den kunskap om geometri, som var nödvändig för dem som byggde dessa imponerande katedraler. Byggmästarna hämtade kunskap från matematiker som Pythagoras (580-495 f.Kr.) och Euklides (325-265 f.Kr.).
Mästaren behövde vinkelhake, passare och linjal för sina ritningar och förlagor. Inte konstigt då att just vinkelhaken och passaren pryder många frimurares kavajslag. I Sverige är möjligen mursleven en viktigare frimurerisk symbol, men det beror nog mera på att free-stone-mason har översatts till frimurare än på att mursleven skulle vara ett viktigt verktyg för våra föregångare. I brittisk ritual förekommer den som en påminnelse för Ordförande mästaren att sprida kunskap och enighet bland bröderna. Annars anses den inte så viktig, eftersom den var ett verktyg för murare (eng. layer eller plasterer). De hade lägre status än stenhuggare, varav en del närmast var skulptörer.
Exempel på verktyg för en brittisk frimurare i första graden är: En 24-tums mätstock, som symboliserar hur dygnets 24 timmar bör nyttjas, en klubba, som påminner honom om att skicklighet är bra – särskilt om den används, och mejseln, som understryker vikten av kunskap och uthållighet för att närma sig målet. Symboliken förklaras i den instruktion som ingår i receptionen. Mätstocken eller linjalen är, liksom vinkelhaken och passaren, väsentlig för att klara ut vad som behöver göras. Klubban och mejseln är nödvändiga för att bearbeta sten, eller vad man annars i överförd betydelse vill förbättra.
Redan vid grundläggningen av en katedral användes geometri. Första momentet var att med hjälp av syftning mot solens högsta läge på himlen fastställa mittaxelns riktning öster-väster. Därefter markerades hörnen med hjälp av ett rep, uppdelat med knopar i proportionerna 3-4-5. Vinkelräta hörn kunde då läggas ut enligt Euklides proposition I.47 eller Pythagoras sats. (I en rätvinklig triangel är kvadraten på hypotenusan lika med summan av kvadraterna på kateterna.) Att den rektangulära katedralen blir rätvinklig går sedan lätt att kontrollera. Diagonalerna skall vara lika långa.
Men, i en del katedraler kan den metoden inte användas. Det beror då på att mittaxeln är böjd. Långskeppets axel kan vara förskjuten några grader från korpartiets axel. Man har spekulerat om anledningen. En teori är att koret, där Gud är närvarande i gudstjänsten, skall vara perfekt. För att inte förhäva sig och för att erkänna sig som syndare gavs långhuset medvetet en något avvikande riktning. Det är ju också där som den syndiga menigheten uppehåller sig.
Så över till konstruktion av byggnadsdetaljer. Triangeln, kvadraten och kuben är viktiga, vilket de är även som frimureriska symboler. En bra början är kännedom om Euklides tredje och fjärde postulat: ”Kring varje punkt kan en cirkel ritas med given radie” respektive: ”Alla räta vinklar är lika med varandra.” Tillgång till passare och linjal underlättar.
Som uppmjukning kan vi rita en liksidig triangel med en spets uppåt. Lägg två cirklar med lika stor radie bredvid varandra, så att den enas periferi tangerar den andras mittpunkt. Deras gemensamma yta bildar då en Mandorla (mandel på italienska), den gloria som omger Kristus och jungfru Maria i medeltida konst. Dess övre del, det vill säga de cirkelbågar som här omger den inskrivna, liksidiga triangeln, har samma form som ett gotiskt valv.
Om vi låter mandorlan omskrivas av en ny cirkel, och med hjälp av skärningspunkter enligt nedanstående skiss, konstruerar två överlappande, liksidiga trianglar, bildas en Davidsstjärna eller Salomos sigill, en vanlig frimurerisk symbol.
De två ursprungliga cirklarna, med en i mandorlan inskriven cirkel (till skillnad från den omskrivna cirkeln i föregående skiss), ger oss skärningspunkter för ett kryss, som blir hjälplinjer i form diagonaler till en kvadrat, som enligt nedanstående skiss är inskriven i den undre cirkeln nedan
Euklides proposition I.32 lyder ”Vinkelsumman i en triangel är 180˚”. Beviset utgår från att den räta linje, som utgår från ett av triangelns hörn i nedanstående skiss, är parallell med motstående triangelsida. Denna figur har jag sett användas i svenskt frimureri. Däremot har jag sällan eller aldrig hört den förklaras eller ens kommenteras under någon loge. Sannolikt finns den beskriven i logebiblioteken. Så vitt jag vet förekommer den inte i brittiskt frimureri.
Motsvarande gäller för Euklides proposition II:14, som beskriver hur en kvadrat kan konstrueras med samma yta som en godtycklig rektangel.
Slutligen något om Gyllene snittet, som används för att få balans i en konstruktion eller harmoni i ett konstverk. Dess proportioner är vanligt förekommande i naturen. Euklides proposition II: 11 lyder: ”En sträcka kan delas i två delar, så att den kortare förhåller sig till den längre som den längre till hela sträckan.” Förhållandet kan konstrueras genom att utgå från en kvadrat, dra en cirkelbåge med centrum i basens mitt och som skär kvadratens övre hörn. Vid sidan av kvadraten kan sedan läggas en rektangel enligt nedan.
För figurens sammanlagda sidor gäller följande förhållanden: z/y = y/x. Den sidoställda rektangelns sidor har förstås också förhållandet z/y, d.v.s. 5/8 eller 1/1,6180339.
För de operativa stenhuggarna hade geometrin stor betydelse. För spekulativa murare är betydelsen endast symbolisk. Symbolerna får sin betydelse utan att det behövs någon större kunskap om deras bakgrund eller praktiska användning. Alla symboler har den betydelse som är överenskommen i den grupp som använder dem. Den ursprungliga överenskommelsen blir ibland bortglömd, men symbolerna kan ändå leva kvar som en slags tradition. Man kan då naturligtvis fråga sig hur effektiva de är som betydelsebärare.
Geometriska figurer tycks förekomma oftare i svenska ritualer än i brittiska, trots att det brittiska frimureriet ligger närmare det operativa ursprunget än det svenska. Kan det bero på att frimureriet fördes till Sverige via Frankrike? Frimureriet på de brittiska öarna var då fortfarande under utveckling. Både Carl Friedrich Eckleff och hertig Karl var nog mest intresserade av grader bortom de tre första. Ritualerna ändrades grundligt år 1800, och stor kraft lades på att få hela systemet att hänga ihop. Möjligen bevarades då en del geometrisk ”barlast”, som vi idag kan ha svårt att se betydelsen av.
Även mer eller mindre döda symboler kan emellertid ges nytt liv i vår tolkning av dem. De kan återfå sin betydelse, vilken borde vara att hjälpa till att kommunicera frimureriets innehåll och budskap. Lyckas de inte med det, fortsätter de att vara mera dekorationer än symboler. En del har kvar sin ursprungliga betydelse – det är den jag vill påminna om här. Tolkningen av symboler hör däremot hemma i logen och hos var och en av oss.
Rune Carlsson