Den grekiska myten om Tantalos handlar om hur kungen av Lydien har varit olydig mot gudarna och därför plågas för evigt av hunger och törst. I Hades finns de ljuvligaste maträtter och drycker inom räckhåll för honom, men varje gång han griper efter läckerheterna viker de undan.
Kan inte den myten sägas vara en allegori över en frimurares andliga kval? Varje gång han tror sig ha förstått budskapet visar det sig vara något annat. Annars behöver den väg som en frimurare går inte alls vara plågsam. Den kantas av nya upplevelser, nya bekantskaper och av behaglig samvaro, men visst kan man bli frustrerad av att ständigt behöva ompröva sin förståelse av vad allt går ut på.
Först försöker vi komma underfund med frimureriets form, d.v.s. ritualerna, därefter försöker vi tolka ritualerna, det vill säga komma underfund med frimureriets innehåll. Det kan vara en mödosam vandring. Den som nöjer sig med att uppleva formen och avstår från skapa sig en bild av innehållet får en lättare, men förmodligen mindre givande, resa.
Om jag har förstått Orden rätt, försöker den upprätthålla ritualerna i den form de hade när de fastställdes av hertig Karl år 1800. Men jag skulle inte tro, att någon vill att vi skall tolka ritualerna så som hertigen gjorde. Hans föreställningsvärld var vitt skild från vår. Hertigen skulle förmodligen känna igen ritualen om han fick uppleva en logekväll i vår tid. Däremot skulle han säkert vara konfunderad över det innehåll vi försöker ge den.
Professorn i idéhistoria, Sven-Eric Liedman, har gjort en summarisk genomgång av synen på sambandet mellan just form och innehåll genom historien. Den genomgången räcker ändå till en bok, ”Stenarna i själen”, på drygt 600 sidor (vem har sagt att det skall vara lätt)! Han kommenterar myten om Tantalos: ”Sökandet efter formen och dess innehåll, alltså den inre form som döljer sig inom höljet av den yttre, kan påminna om Tantalos och hans försök att nå sitt lika självklara som närliggande mål. Man är nästan framme och når ändå aldrig fram. Vägen från materien till formen är självklar och ändå mysteriös, den inre formen är skild från den yttre och ändå inte, och innehållet tar omedelbart gestalt som en ny form som i sin tur har ett eget innehåll och så vidare i oändlighet …”
Med en riskabel förenkling och något vanvördigt skulle detta kunna uttryckas genom att travestera pastor Jansson: ”Frimureriet är som en påse. Vi måste själva fylla den med innehåll.” För att kunna kalla oss frimurare behöver vi både påsen och innehållet.Fyran
Rune Carlsson