S:t Johanneslogen Den Mellersta Pelaren har sedan den grundades år 1800 tagit emot närmare 4 000 nya medlemmar i sitt brödraskap. Under hela denna tid har de mötts av i stort sett samma ritual. Det ligger naturligtvis ett egenvärde i att nutida recipiender får uppleva samma ceremoni som deras föregångare för över 200 år sedan.
Men är upplevelserna verkligen desamma? Även om ritualen fortfarande är likadan, har samhället förändrats radikalt på 200 år. Vi har nog svårt att föreställa oss den världsbild och de erfarenheter den tidens recipiender hade. Men de hade förmodligen lättare än vi, att förstå den ursprungliga meningen med ritualen.
Vårt eventuella handikapp i att förstå vad hertig Karl och hans närmaste krets ville ha sagt kan åtminstone delvis överbryggas genom att vi studerar spörsmålsböcker och andra källor. Om sådana studier inte görs till ett självändamål, utan för att främja Ordens syfte och för att säkerställa att ritualen fortfarande upplevs som meningsfull, är de naturligtvis vällovliga.
Enligt Ordens Allmänna Lagar är Ordens syfte, att meddela underrättelser i den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten. Jag skulle tro, att många av våra föregångare utgick från att dessa underrättelser främst handlade om kristendom. Idag kan det vara vanligare att de förknippas med etik. Kristendom och etik är inte riktigt samma sak. Kristendom är i första hand en livsåskådning, men den har etiska konsekvenser. Släktskap finns alltså. Som jag uppfattar ritualen har den både kristna och etiska budskap, vilka ofta sammanfaller, men inte alltid.
Frågan är om det i första hand är hertig Karls sanning vi skall söka, om vi nu söker något inom frimureriet, eller om sökandet bör vara mera förutsättningslöst. Egentligen handlar nog Ordens underrättelser mera om en ädel konst än om en vetenskap. I så fall bör vi snarare söka de rätta frågorna än de rätta svaren. Vi kan få hjälp av författare, filosofer och andra, som har reflekterat över sådana ämnen, som berörs i våra ritualer. De formulerar i regel andra frågor än de som finns i spörsmålsböckerna.
Jag ser ritualen som en ovärderlig inspiration och ram för vårt sökande, men innehållet är större än ramen. Tillåt en möjligen något långsökt liknelse. Ramen för Shakespeares dramer är en orimmad, ostrofisk, femfotad jambisk vers, ibland med en extra, obetonad stavelse i slutet av raden – blankvers. Vi kan beundra den som form, men det är det odödliga innehållet vi främst är intresserade av – och ständigt försöker tolka på nytt. Utan att ändra på versslaget eller på ritualen går det att ständigt finna nya budskap i innehållet.
Sedan räcker det förstås inte med att veta vad som är rätt och fel – det gäller att också göra det rätta. Jag kan hänvisa till fyra auktoriteter, som hade åsikter i frågan.
- Aristoteles: ”Du blir dygdig genom att utföra dygdiga gärningar!”
- Augustinus: ”Gör mig dygdig, men inte nu!”
- Alf Henriksson: ”Filosofer träter sedan århundraden om hästens idé, men det är få som kan sko den!”
- Ludwig Wittgenstein: ”Filosofi är ingen teori, den är en aktivitet!”
Frimureri innehåller alltså tre av varandra beroende faktorer: den historiska och oförändrade ritualen, vår aktuella tolkning av den och det förhållningssätt, som våra tolkningar ger upphov till.
En av 1900-talets mera betydande moralfilosofer, G. E. Moore, hävdade: ”Adjektivet god är odefinierbart!” Det är gott för att det är gott eller Det är gott för att jag anser det är inga bra definitioner. Däremot kan intuition, erfarenhet eller sunt förnuft göra att vi känner igen det goda i praktiken, till exempel behaglig samvaro, berikande upplevelser och att betrakta vackra föremål.” Gestaltningen av ritualen ger berikande upplevelser och brödramåltiderna brukar innebära behaglig samvaro.
Frimureri utan ritualer är naturligtvis otänkbart, men de är inte allt. De ger anledning till att vi samlas i en gemenskap, som många anser höra till frimureriets större värden. Gemenskap eller brödraskap bör alltså läggas till de tre redan nämnda faktorerna.
Rune Carlsson