Vid skapelsen blev människorna dåligt rustade. Trots att de kunde skaffa sig mat, fått tillgång till elden och fått sådana färdigheter att de kunde göra sig verktyg, kläder och bostäder, var de fortfarande mycket utsatta. De levde utspridda i små grupper, de angreps av vilda djur och när de slöt sig samman behandlade de varandra illa. De saknade kultur och social förmåga.
Detta är inledningen till en myt, som ingår i Platons dialog Protagoras. Den återges av den australiske filosofen J. L. Mackie i boken ”Ethics – Inventing Right and Wrong”. Dialogen fortsätter: ”Till slut förbarmade sig Zeus över människorna och sände Hermes, att ge dem aidos (’moralisk känsla’ eller ’en uppfattning om rätt och fel’) och dike (lag och rättvisa). Dessa blev ordnande principer för samhället och band för vänskapen.”
Dialogens huvudpersoner är Sokrates och sofisten Protagoras. De diskuterar dygdens natur och om det är möjligt att lära sig att bli dygdig och därmed också att undervisa i ämnet. Svaret blir ja, eftersom dygden i grund och botten är beroende av kunskap. Den uppfattningen tycks delas av Frimurarorden, som ju enligt Ordens allmänna lagar (OAL) har till syfte att ge sina medlemmar upplysningar i Den ädla vetenskapen att öva dygden och kuva lasten.
Såväl Platon som Orden tycks anse, att lag och rättvisa, men även en känsla för moral, är nödvändiga förutsättningar för att människor skall kunna leva tillsammans, och för att de skall kunna övervinna vilddjuret i sig.
J.L. Mackie utvecklar Platons tankar genom att kritiskt granska olika system för normativ etik, d.v.s. i vad mån det går att ge regler för människors handlande, och om det går att objektivt fastställa vad som är rätt eller fel, gott eller ont. Hans huvudtes är att det inte går. Sådan objektivitet förekommer inte i vår värld. När någon påstår att något är gott eller rätt, säger han egentligen inget annat än att han gillar det! Eller som framgår av titeln på hans bok: ”Etik är att uppfinna rätt och fel.” Annorlunda uttryckt: ”Det går inte att upptäcka etikens rätt och fel, eftersom de objektivt sett inte finns!”
Det är mycket som kan gå snett i den mänskliga samvaron. Det beror bl.a. på begränsade resurser, begränsad information, begränsat förnuft, men framförallt på begränsade sympatier. Människor visar ibland en aktiv illvilja mot varandra. Vi kan vara mer sysselsatta med våra egna själviska mål än av att hjälpa andra. Moralen tjänar i första hand till att motverka denna begränsning i människors sympati – eller kanske brist på empati (förmåga att uppleva och förstå andra personers känslor).
Moraliska regler bör vara universella. Den som säger att en viss handling är moraliskt riktig eller felaktig, eller att en person eller företeelse är god eller ond, har därmed bundit sig för att ha samma uppfattning om andra i relevanta avseenden liknande handlingar, personer eller företeelser. Vi bör nog tänka på det när vi ibland talar om En frimurares plikter.
Universella moraliska regel finns i alla stora religioner, även om de kan ha något olika formuleringar. Den kristna varianten, Den gyllene regeln, kan vi läsa i Matt 7:12. Den är också citerad i OAL: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Regeln är inte invändningsfri. Den tycks lämna fältet fritt för var och en att efter egna preferenser avgöra vad som är gott eller ont. Vi tenderar att gynna dem som liknar oss själva eller står oss nära och missgynna dem som är olika eller finns på avstånd. Regeln ger ingen garanti mot felbedömningar. Vad den ene anser vara riktigt kan av någon annan anses vara helt fel. George Bernhard Shaw konstaterade: ”Gör inte för andra, vad ni vill att de skall göra för er. De kanske har en annan smak.”
Regeln tycks behöva utvidgas. Ett sätt är att tänka sig in i andra människors situation. Då kanske den rike och friske blir mer positiv till att betala skatt, så att den fattige och sjuke får möjligheter till kranskärlsoperation eller dialys. Möjligen räcker inte ens detta för att vi skall engagera oss för friheter vi själva inte är angelägna att utöva eller mot svagheter vi själva vill tillåta oss. För allmängiltighetens skull måste vi därför ta ett steg till. Vi måste placera oss i andra personers ställe helt och hållet, så att vi tar hänsyn inte bara till deras önskningar, smak, ideal och värderingar, utan också till deras egenskaper, förmåga och situation.
Men därmed har vi kanske visat att allmängiltighet är omöjlig – hur skall alla dessa faktorer kunna värderas och avvägas? Moral tycks göras omöjlig om vi måste ta hänsyn till alla behov och önskningar. John Mackie vill därför se den gyllene regeln som något slags garanti mot den värsta formen av egoism. Han tycks föredra en formulering av Thomas Hobbes: ”Människan skall nöja sig med så stor frihet gentemot andra, som hon vill tillåta andra mot sig själv.”
Även om det inte finns några objektiva värden, och även om inga giltiga slutsatser kan dras av logiken i moraliska resonemang, finns det moral. Moralfrågor har alltid upptagit människors sinnen. I regel känner vi genast igen moralen, när vi ser den utövas. Etik i en vidare betydelse är en allmän, allt omfattande teori om uppträdande. I mera inskränkt betydelse är moral, att acceptera sådana begränsningar i handlingsfriheten, vars innersta syfte är att skydda vår nästa. Moralen visar sig som en hämsko på våra naturliga böjelser eller spontana tendenser att handla. Den synen avviker radikalt från den machiavelliska grundsatsen, att ändamålet helgar medlen.
Även om vi, efter att noggrant ha övervägt våra handlingsmöjligheter, har funnit en moraliskt vägledande princip, är inte sista ordet sagt. Även andra faktorer kan spela in. Inte ens en accepterad moralisk princip behöver hindra någon att uppriktigt säga: ”Jag medger att moralen kräver att jag skall handla på ett visst sätt, men jag tänker inte göra det. Andra överväganden får mig i detta fall att bortse från moralen.” Tyvärr kan man också, som Augustinus, skjuta upp sin bättring: ”Gör mig dygdig – men inte nu!”
Mackie visar på svagheter i alla viktigare positioner inom den normativa etiken. Såväl konsekvensetiker, pliktetiker, handlingsetiker som regeletiker tycks råka på logiska eller andra svårigheter i sin argumentation. Däremot ser John Mackie möjligheter i spelteorin. Han använder den kända historien om ”Fångarnas dilemma”. Utgångspunkten är emellertid en variant med två soldater, Tom och Dan. De står på post i närheten av varandra. Uppgiften är att, om fienden överraskande anfaller, hejda framryckningen tills de egna stridsställningarna hinner besättas. Om båda stannar kvar där de är, har de goda möjligheter att lyckas och att överleva. Om båda överger sitt postställe, kommer fienden att bryta igenom och risken för båda att stupa blir markant större. Om en flyr kommer han kanske att klara sig, men den som stannar kvar på sin post kommer säkert att stupa.
Vi antar att dessa fakta är kända och att båda resonerar rationellt med målet att överleva. Tom tänker: ”Om Dan flyr kommer jag att stupa. Om Dan stannar, har jag en chans att klara mig genom att fly. Vad Dan än gör är det klokt av mig att springa.” Dan kan resonera på samma sätt. I så fall kommer båda att fly. Ändå skulle de ha störst möjlighet att överleva om något kunde hålla dem båda kvar på post.
Detta något skulle kunna vara att kedja fast dem vid poststället, eller hellre någon form av disciplin. Kan militära dygder, som mod, ära och lojalitet, tjäna som osynliga kedjor? Feghetens stigma och plikten att inte svika sina kamrater kan vara effektivare än hot om straff. Kamratskap och ömsesidig tillit är starka drivkrafter. Om man nu måste slåss, är det bättre, även från själviska utgångspunkter, att tillhöra en disciplinerad enhet än att ingå i ett gäng där alla främst tänker på sig själva.
Slutsatsen av spelteoretiska analyser blir att det inte räcker att vara rationell. Förnuftigt kalkylerande om långsiktig egennytta räcker inte. Det är bättre att göra ömsesidigt fördelaktiga överenskommelser och att sedan hålla fast vid dem.
John Mackies syfte är inte i första hand att dra några slutsatser om hur ett moraliskt system borde se ut. Han vill presentera ett sätt att argumentera i moraliska frågor. Hans förhoppning är att konkreta moraliska frågor kan diskuteras utan hänvisning till några mytiska objektiva värden eller några transcendentala krav, förpliktelser eller nödvändigheter. Diskussionen bör inte heller ske med hänvisning till någon påhittad enhetlig och mätbar lycka, eller med argument som försöker fastställa en allmän lycka som ett övergripande mål.
Frimurare kan kanske invända, att moral skall grundas i Guds ord och tro på en högre rättvisa. Mackie har uppenbarligen andra utgångspunkter, vilket inte borde hindra oss att ta del av hans tankar.
Mackie medger, att hans anslag har likheter med regelutilitarismen, d.v.s. den som säger att en handling är riktig, om den följer av en handlingsregel, som ger nyttigare konsekvenser än alternativa regler. Men det måste i så fall vara en utilitarism (nyttoetik) som inte leder till sådana kvantitativa och kvalitativa problem som fick John Stuart Mill att utbrista: ”Jag är hellre en olycklig Sokrates än en tillfredsställd gris.” Mackie förordar snarare en utilitarism med inslag, inte bara av regler, utan även av rättigheter, plikter, ett gott sinnelag och en positiv form av egoism.
En modifierad utilitaristisk regel kan lyda: ”Gör det som med rimlig säkerhet kan antas ge största möjliga tillfredsställelse”, men den räcker inte. I praktiken måste man även förlita sig på sekundära principer. Sådana kan handla om vanlig hyfs, hänsyn mot omgivningen och lojalitet mot det samhälle man är en del av.
När vi, som det brukar vara, tvingas handla utan tillräckligt lång tid för överväganden och utan tillgång till alla fakta, är det lätt att lägga för stor vikt vid det som först är uppenbart eller omedelbart verkar mest angeläget. Det kan då ske till nackdel för annat som egentligen och mera långsiktigt är viktigare. Därför är det en fördel att kunna handla efter i förväg genomtänkta principer. De principerna måste vara någorlunda fasta. Vi är med rätta skeptiska mot dem som tycks ha en ny princip för varje särskilt fall. Att som Groucho Marx säga: ”Jag håller hårt på mina principer, men om de inte passar er så har jag andra” är till föga nytta. Syftet med principer är att undvika förhastade beslut och att mana till skepsis mot det som först är mest iögonenfallande.
Den engelske filosofen W D Ross har hävdat, att vi måste prioritera våra plikter, om det nu är sådana som styr vårt handlande. Den typ av plikter, som Immanuel Kant och andra (däribland FMO) har formulerat kan vi ha som utgångspunkt (prima facie). I praktiken strider emellertid olika plikter ofta mot varandra. Vi måste då avgöra vilken av dem som blir vår faktiska plikt i den situation vi befinner oss. Enligt Ross är det vår intuition, som avgör vilken av prima facie-plikterna som blir vår faktiska plikt. Men vad styr intuitionen – är den besläktad med: tro, vana, erfarenhet, läggning, eller beroende av de starka drivkrafterna: vilja att lyckas och rädsla att misslyckas?
En princip som Mackie tycks gilla är att verka för ett gott liv. Vi kan göra det genom att arbeta från oss själva och utåt, d.v.s. i vårt handlande utgå från det som är till fördel för oss själva och fortsätta med det som är bra för omgivningen eller åtminstone inte medvetet skadar det mera perifera. Ett sådant handlingssätt framstår för Mackie som mer moraliskt än ett som är fanatiskt engagerat för en teori, enligt vilken ett obekant antal okända personer skall uppnå en godtyckligt definierad, genomsnittlig lycka. Att ta över och föra vidare, kanske med någon förändring, ett kulturellt arv är i sig en del av det goda livet. Det är det också att ta del i en social samvaro, till vilken naturligen hör både konflikter och samarbete.
En bra utgångspunkt är nog vad jag redan nämnt: ”I regel känner vi igen moralen, när vi ser den utövas.” Genom uppfostran, erfarenhet och reflektion får vi en känsla för moral. Vi bör följa goda exempel och undvika de sämre. Förmåga till empati och kommunikation underlättar.
Rune Carlsson