Det blev en högtidlig och mycket trevlig kväll när Björn Ottoson installerade sig som ordförande mästare i Sankt Johanneslogen Den Mellersta Pelaren i Jönköping den 31 januari.
– Jag ser det som en stor förmån att under de närmaste sex åren få axla samma ansvar som mina 28 företrädare gjort under de senaste 219 år, konstaterade han i sitt installationstal.
Om det funnits en röd lampa vid entrén till frimurarhuset i Jönköping så skulle de ha varit tänd den här kvällen. Johannessalen var fylld till absolut sista plats, och man hade tvingats tacka nej till flera som anmälde sig allt för sent. Runt borden i matsalen, med det svenska frimureriets utan tvekan grannaste utsikt (över Vättern), bänkade sig så småningom nästan 120 bröder.
– I och för sig ett positivt bekymmer, men naturligtvis tråkigt för dem som inte fick chansen att uppleva en sådan här installation, sade den nye ordförande mästaren.
Björn Ottoson har varit frimurare sedan 1991 och har hunnit med ett antal ämbeten sedan dess. De senaste åren har han varit deputerad mästare vid sidan av sin företrädare, Anders B. Johansson som nu ”tjänt ut sin tid”.
I den allmänna världen sysslar Björn med försäljning av maskiner och utrustning till de träförädlande industrierna i framförallt södra Sverige. Sådana som bland annat tillverkar kök och möbler.
– När jag får frågan om vad jag jobbar med brukar jag svara att jag är möbelsnickare, säger han. Och det är faktiskt sant. Det var vad jag utbildade mig till och det var som sådan jag en gång trädde in i arbetslivet. De erfarenheter jag då skapade mig har jag fortfarande nytta av.
I sitt installationstal refererade han till hur hans faddrar en gång berättade för honom om en ”verksamhet med stor gemenskap men också möjlighet till personlig utveckling”.
– Precis så har jag sedan upplevt de här åren. Det är det som är Svenska Frimurare Ordens stora styrka. Men knappast något som kommer med automatik. Det krävs stort eget ansvar för att verkligen ta vara de fantastiska möjligheter som bjuds. Men det krävs av faddrarna att de hjälper sin adept in i gemenskapen. Vilket för övrigt gäller alla bröder. Medlemskapet i Svenska Frimurare Orden är egentligen ett enda stor fadderskap. Det här är något jag kommer att arbeta för de närmaste åren.
Björn Ottoson påpekar att fadderskapet också gäller äldre bröder.
– Inte sällan hindras många av sjukdom att besöka logen så ofta de skulle önska. Och då är det lätt att man tappar den där nära kontakten med andra bröder som är så viktig. Det är ju inte svårt ta kontakt, kanske erbjuda skjuts för dem som kan ha svårt att besöka logen för egen maskin.
Björn Ottoson ser de talmanstal som är en viktig del av varje logesammankomst som en av de viktigaste källorna till kunskaper om logens innersta väsen. Om det som brukar kallas den konungsliga konsten.
– Logerna följer ju ritualer som är sig tämligen lika ända sedan 1800-talets början. Att ta till sig ritualernas alla delar är något man gör först med tiden. Talmannen har en nyckeluppgift att i mera vardagliga formuleringar uttolka och förklara deras innebörd. Det är ju med stor sannolikhet ritualernas form, deras komplexitet och den rika floran av symboler som gör att vår orden efter så lång tid fortfarande består och utvecklas.
– Men förmodligen var det enklare för det tidiga 1800-talets människor att förstå deras innebörd än vad det är för oss som lever idag. Det är därför det är så viktigt med utbildning. Det är något som jag som ordförande mästare kommer att arbeta för, både traditionella utbildningskvällar men också instruktionsloger där vi enbart diskuterar gradens olika skeenden.
Det är med uppriktig nyfikenhet och förväntan som Den Mellersta Pelarens nye ordförande nu mästare ser fram mot sin uppgift.
– Jag har under alla år mötts av stor värme från mina medbröder här i Jönköping och jag ser verkligen fram mot att tillsammans med den fina kretsen av ämbetsmän få leda arbetet med att vidareutveckla verksamheten i Den Mellersta Pelaren. Min ambition är att göra fler ämbetsmän delaktiga i det löpande logearbetet. Inte för att i första hand för avlasta mig, utan för att det skapar engagemang som kommer logen till del på lång sikt.
Text och foto: Lars Klingström
