Vi möter åtskilliga symboler varje dag. Särskilt om vi räknar in sådana som vi tolkar mer eller mindre omedvetet, t.ex. de som finns på våra fjärrkontroller, på datorns tangentbord eller på telefonens skärm. Vi tänker inte på dem. De påverkar oss knappast, men de underlättar vår vardag. Det finns andra symboler som påverkar oss mer, vägmärken t.ex. De gör oss till bättre trafikanter, men knappast till bättre människor. De kan tvärtom framkalla dåliga sidor hos oss – ögontjäneri!
Även inom frimureriet finns nödvändiga symboler. Att tolka symboler, allegorier och metaforer ingår i vårt sätt att arbeta. Arbetssättet skapar gemenskap, men gör det oss till bättre människor? Jag tvivlar på det. Det fungerar naturligtvis indirekt, eftersom symbolerna lockar till tolkning, vilken gör tankeverksamhet nödvändig. Sådan är nyttig, om utgångspunkterna är vettiga och målet eftersträvansvärt.
Ett tecken, en figur eller ett föremål blir en symbol genom att ett antal personer kommer överens om dess betydelse. Vi kan ansluta oss till en traditionell tolkning eller acceptera ett nytt förslag, en tolkning som vi kanske inte har tänkt oss förut. Om den inte delas av åtminstone några närvarande är det knappast någon symbol. Därför vänder jag mig mot ett vanligt påstående: ”Allt i logerummet har symbolisk betydelse.” Allt har kanske en potentiell betydelse, men det är först när vi kan tala om symboler i egentlig mening, och när de ger anledning till meningsfull reflektion, som de blir intressanta. Då kan de bli ”ett hjälpmedel i vårt individuella sökande”, som Orden uttrycker det i broschyren Frimureri på kristen grund.
För mig har exempelvis tolkning av symboler väckt ett intresse för praktisk filosofi. Jag ser numera budskap från Kant i grad I, från Aristoteles i grad II och från Platon i grad III. De budskapen vill varken Orden eller jag pracka på någon annan, men de har blivit hjälpmedel för mig att söka vidare. Andra har alternativa och kanske bättre vägar att söka utefter.
Låt mig ta ett exempel. Bokstaven Y betecknar naturligtvis ett språkljud. För den som kan grekiska blir den lätt en Kristussymbol, eftersom grekiska yloç betyder son. En Kristussymbol är naturligtvis viktig för en Orden som vilar på kristen grund. Men räcker det att veta att Y kan syfta på Kristus? Är det inte så, att den kunskapen blir meningsfull först när vi tar del av hans förkunnelse och försöker följa hans föredöme?
En djupare analys av bokstaven Y:s betydelse finns i boken Hertig Carl och det svenska frimureriet. Där har framlidne teol.dr. professor em. Magnus Ottosson, skrivit ett kapitel, Kristusmystik under 1700-talet. På 45 sidor berättar han allt som är värt att veta om frimureri, kabbala och annan mysticism. Han förklarar Y som begynnelsebokstaven Yod i det hebreiska gudsnamnet Yehova. Det kan också stå för grekiska bokstaven ypsilon såsom i hypistos, den Högste eller i hyios Sonen. Numera är ju Google källan till all kunskap. Där förknippas hypistos med Zeus, överguden.
Tolkningsförslaget Jehova är intressant. Det grundas egentligen på en felaktig, medeltida, kristen transkribering av det gudsord, som enligt judisk tradition inte fick uttalas, men som bevarades i det latinska tetragrammet JHVH eller YHVH. Misstaget uppstod när de hebreiska konsonanterna skulle kompletteras med vokaler. Gud själv sade till Mose att namnet är: ”Jag är den jag är” (2 Mos 3:14). Judarna använde omskrivningar, som Adonaj, Herren. Rätta uttalet av Torans fyra konsonanter, JHVH, lär vara Jahvé. Gudsnamnets härledning är omstridd, men det har troligen med verbet vara att göra.
Symboler är flexibla. Det går att påstå, att Y är en judisk symbol. En av Israels tolv stammar var Juda, Yehuda. Namnet kommer av att Juda, Jakobs fjärde son, var dess ledare. Till hans ättlingar hör kung David, kung Salomo och Jesus!
Bland flera möjliga tolkningar av bokstaven Y, kan den som syftar på Kristus nog påstås vara mest frimurerisk. Ottosson pekar bl.a. på att symbolen är tydlig i Johanneslogen Den Nordiska Förstas vapensköld.
Men gaffelkorset är inte ovanligt inom heraldiken och kan ges andra tolkningar än de han föreslår. Pythagoréerna såg stolpen i gaffelkorset som livsvägen, och klyvningen, furcatio, som valet mellan gott och ont. På medeltiden var detta kors en symbol för Treenigheten. Det ingick då i ”Trons sköld”, Scutum Fidei, vilken har en del likheter med Den Nordiska Första S:t Johanneslogens vapen. Hur många känner till det idag, och vem kan använda den kunskapen som grund för sin reflektion?
Skölden kan sägas illustrera den Athanasianska trosbekännelsen från 500-talet. Där sägs Fadern (Pater) vara en person, en annan Sonen (Filius) och åter en annan Den Helige Ande (Spiritus Sanctus). Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom (Deus) är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
Just denna trosbekännelse (symbolum) används inte längre liturgiskt av Svenska kyrkan. Men dess formuleringar är tänkvärda och uppfordrande. Symboler kan också vara uppfordrande eller vägledande – som vägmärken. Men våra frimureriska symboler är av en annan art. De är inte så tydliga och allmänt kända, men de är tänkvärda. De sätter oss på spåren i vårt sökande.
Rune Carlsson