I oktober besökte jag åter  Saxon Hall i Southend-On-Sea, Essex, England.
Här har inte mindre än 49 loger sina sammankomster vilket betyder att det är minst en sammankomst varje dag då det är säsong,  bortsett från söndagar.

Jag besökte nu logen Sir Francis Drake arbetande i vårt motsvarande Johannesfrimureri. (The Craft)

Denna gång blev det en logesammankomst med installation av OM eller som det heter i England  ”Worshipful Master”. Detta sker årligen och av de 30 medlemmar som var där var ett 20 -tal Past Masters.
Själva installationsritualen  skedde i grad III  men alla bröder  fick vara med i inledningen och fick lämna lokalen varefter graderna öppnades. De fick sedan återkomma i slutet av sammankomsten.

Även om jag inte förstår  all ritualengelska så kan jag konstatera att mycket naturligtvis är likt i de stora dragen medan tecken och liknande är annorlunda eller  förekommer på andra ställen och i andra grader än i Sverige.

Installationen sköttes helt av de egna ämbetsmännen. En ”Grand Officer” (högsta rådet) var vissserligen där men som gäst utan officiellt uppdrag.

I de trevliga brödramåltiderna i England  förekommer en del obligatoriska inslag såsom skålar för allt,  från drottningen till alla höga frimurare, lokala ämbetsmän och för gäster t.ex från Sverige.

Jag blev  mycket väl mottagen. Förutom att  det är ett trevligt besök, får man också en del tankar om hur våra ritualfäder har tänkt när de har utvecklat och fördjupat ritualerna hos oss.

Text och foto:  Göran Alsegård

Elva Eksjö-bröder lyssnade till Christer Svenssons intressanta föredrag med titeln ”Människan prins Bertil”. Det tog avstamp med melodin ”Flickorna i Småland”, vilken skrevs samma år som prinsen föddes, 1912.

Vi fick sedan följa med genom prinsens liv som sjöofficer och representant i olika industridelegationer runt om i världen. Det var som marinattaché i London han mitt under brinnande krig han träffade sin stora kärlek och sedermera hustru, och senare prinsessa, Lilian, men deras förhållande fick länge hållas hemligt. Prins Bertil dog 1997.

Broder Christer hade från början planerat att tala om ”Motorprinsen” som frimurare men planerar att återkomma med en föreläsning om detta vid ett senare tillfälle.

Lördag 18 november, kl. 15:00 är det dags för S:t Johanneslogen Concordias andra högtidsdag.

Bröder från hela fördelningen är välkomna att delta. För att delta vid den efterföljande brödramåltiden (trerättersmeny med vin) anmäler du dig senast den 15 nov. till någon av logens ceremonimästare, Tomas Hellström (famhellstrom@telia.com) eller Rolf Bogmark (rolf.bogmark@telia.com) och betalar avgiften, 220 kr. för måltiden, på BG  5895-5832.

Sjutton ämbetsmän i Helios deltog i den utbildning i hjärt-lungräddning som genomfördes  måndagen den 13 november.

Det var brodern, ambulanssjuksköterskan Niklas Åkermo, som höll i kursen. Han har gedigna kunskaper och erfarenheter inom området, som han delade med sig av till bröderna under kvällen.

Niklas inledde med att informera om viktiga tecken på att någon kan ha drabbats hjärtstopp och hur man då skall agera:

Kontrollera medvetande och andning genom att lägga ditt öra nära personens näsa/mun. Lyssna och känn.

Vid onormal andning, eller ingen andning alls, eller du är osäker, larma 112 och starta hjärt-lungräddning.

Se till att någon annan person ringer 112.

Se till att någon hämtar hjärtstartare – om sådan finnes – följ instruktionerna i apparaten och bruka den omgående.

Utför bröstkompressioner  genom att placera din ena handlov mitt på den drabbades bröstben, mellan bröstvårtorna med den andra handen ovanpå. Tryck ner bröstkorgen 30 gånger cirka 5 cm  i mycket snabb takt – cirka 2 tryckningar per sekund. Viktigt komma igång snabbt!

Öppna den drabbades luftvägar genom att placera en hand på pannan och två fingrar under hakan. Böj huvudet bakåt.

Knip om näsan och placera din mun mot den drabbades. Blås in så att bröstkorgen höjer sig. Gör 2 inblåsningar.

Fortsätt insatsen med 30 kompressioner och 2 inblåsningar tills hjälp anländer eller personen andas med normala andetag. Se till att ha någon som kan byta av med denna insatsen.

Enligt Niklas skall nu samtliga ämbetsmän, som har genomgått denna utbildning i hjärt-lungräddning ha tillräckliga kunskaper för att kunna ta initiativet och leda en hjälpinsats, om någon skulle vara i behov av hjälp.

Bröderna fick praktisera både på varandra och dockor vad gällde kompressioner och inblåsning.

Detta var en mycket nyttig och bra genomgång. Ett stort tack till Niklas för att vi fick ta del av de här kunskaperna för att bättre kunna ingripa om något skulle hända i en framtid!

Text och foto: Ulf Gustafsson

Som bekant har vår Orden en värdegrund, som skall utgöra ett stöd i vår strävan att förbättra oss själva. Ursprungligen uppfattades denna förbättring säkerligen som en utveckling mot att bli bättre kristna. Det gäller fortfarande, men i dagens individualistiska värld är det tänkbart, att medlemmarna har egna, delvis andra mål för sin förbättring.

Jag har ibland funderat över hur stort utrymme för förbättring det finns, när gener och miljöfaktorer som uppfostran, kamratkrets, arbetsliv och familj har gjort sitt, när vi vid lägst 21 års ålder kan bli medlemmar. Och hur ser eventuella individuella mål ut? Möjligen finns svar att hämta i modern managementlitteratur, men jag skall i sann frimurerisk anda söka svar hos uråldriga auktoriteter.

Hippokrates levde i Grekland omkring 400 f.Kr. och har kallats läkekonstens fader. Han tog upp filosofen Empedokles tankar om de fyra elementen: luft, eld, vatten och jord, och skapade en egen teori med fyra grundläggande kroppssafter: blod, gul galla, svart galla och slem.

Enligt Hippokrates är alla sjukdomar en följd av obalans mellan dessa kroppsvätskor. Vägen till bot ligger i att återställa balansen. Även utan att leda till sjukdom kan någon av kroppsvätskorna dominera. Beroende på vilken det är, uppstår något av de fyra temperament han tänkte sig.

• Sangviniskt – livligt, entusiastiskt, lättsamt, spontant och kreativt.
• Koleriskt – viljestarkt, drivande, hetlevrat och resultatinriktat.
• Melankoliskt – reflekterande, försiktigt, noggrant och logiskt.
• Flegmatiskt – lugnt och stabilt, tålmodigt och hänsynsfullt.

Eftersom balans är eftersträvansvärd, bör inget av temperamenten få alltför stor eller alltför liten plats i vår personlighet. Utveckling eller anpassning kan då ses som att i situationen eller mera långsiktigt hitta var balanspunkten bör ligga.

Som ett tankeexperiment kan vi fundera över vilken plats dessa fyra temperament kan ha bland frimurare. En sangviniker är naturligtvis en tillgång under brödramåltider och andra sociala sammanhang. Det förutsätter förstås att han inte är så extrem, att ingen annan kommer till tals. Fler än sangvinikern måste kunna trivas. Behöver vi några koleriker? Ja, en Ordförande mästare bör naturligtvis vara drivande och resultatinriktad, men några okänsliga känsloutbrott är logen förstås inte betjänt av.

Övriga ämbetsmän bör nog vara något av melankoliker. De behöver ju inte vara pessimister precis, men om de är noggranna i sin gestaltning av ritualerna och har förmåga att förklara deras innebörd, ökar självklart behållningen för deltagarna i logen. Återstår då flegmatiker. Är inte det ett temperament som är klippt och skuret för den ”vanlige” deltagaren?

Hippokrates kan nog ses som förespråkare för: ”Lagom är bäst.” För oss kan steget från en sådan insikt till att uppnå detta lagom i verkligheten vara stort. Jag har inga tips, men är övertygad om att ett balanserat temperament är ännu viktigare i den s.k. allmänna världen än i logen. Är rätta vägen att uppnå det genom utveckling eller genom anpassning.

Utveckling låter mera seriöst. Vi skall åtminstone inte fladdra som ett rö för vinden. En underbyggd uppfattning kan vara värd att kämpa för. Men vi agerar inte i ett vacuum. Vi måste anpassa oss till vår omgivning. Är utveckling möjlig utan att lyssna och ta intryck av andras argument?

Resonemanget har en del likheter med det som fördes av en av de förkättrade profeterna för den nya pedagogiken i dagens skola. Jean Piaget var kunskapsteoretiker och fick stort inflytande från mitten av 1900-talet. Han använde två begrepp för att förklara hur inlärning och utveckling går till hos barn. Assimilation innebär att ny information helt enkelt läggs till gamla strukturer av erfarenheter, tankar och minnen. Ackommodation är ett mera krävande sätt för lärande. Om den nya informationen inte passar in i de gamla strukturerna, kan den bara införlivas genom att de kognitiva strukturerna ändras och anpassas till den nya verklighet de har blivit varse. Det kan vara arbetsamt.

Piagets teori gällde alltså inlärning hos barn, men förmodligen kan även frimureriska läror assimileras eller ackommoderas. Som så ofta är det även här långt mellan teori och praktik. Men det kan ju vara intressant att fortsätta det påbörjade tankeexperimentet, genom att reflektera över hur vi egentligen tar emot och förvaltar ritualernas budskap.

Rune Carlsson

Den Gyllene Cirkeln inbjuder till den årliga traditionen Andreasafton på Andreasdagen. Det är ingen reception denna kväll utan fyra lärorika och insprirerande föredrag, varav det sista kanske även inkluderar viss aktivitet från åhörarna:

• Pär Oskarsson ”St Andreas Mästare och dess lysande kors”
• Andreas Odhage ”Andreas vandring – en högst personlig betraktelse”
• Paus med förfriskningar
• Harri Jalonen ”Vandringsmotivet i Andreasgraderna”
• Ulf Lindgren ”Var finns Gud i grad VI?”

Varmt och Broderligen välkomna

Johan Sowa
Ordförande Mästare

Anselm av Canterbury fick sitt tillnamn som ärkebiskop av Canterbury från 1093 till 1109. En av hans efterträdare, Thomas Becket, mördades i katedralen år 1170. Den händelsen påstås ibland ha inspirerat till den så kallade Hiramlegenden, som uppstod i engelskt frimureri omkring 1730, men detta sagt bara i förbigående. Ärendet är här istället att, om möjligt, förklara hur Anselm såg på Guds existens.

Anselm tillhörde Benediktinerorden och var skolastiker, det vill säga han hörde till en dominerande skola inom filosofi och teologi under högmedeltiden, som lade stor vikt vid diskussioner och disputationer om metafysik, semantik och logik. Anselm ansåg sig ha bevisat Guds existens a priori, det vill säga att han gjort det oberoende av sinnesintryck eller erfarenheter. Sedan Emmanuel Kants tid i slutet av 1700-talet kallas Anselms resonemang för Det ontologiska gudsbeviset (av ontologi – I om det varandes väsen, det vill säga, bevis enligt vilket man från Guds egenskaper sluter sig till hans existens). Kant, som hade stort inflytande när vår Ordens allmänna lagar formulerades, höll inte med Anselm, men han postulerade Guds existens, en fri vilja och evigt liv. Därför borde det vara intressant för en frimurare att ta del av Anselms tankar.

Beviset finns i skriften Proslogion, som gavs ut omkring 1078. Den ursprungliga titeln, Fides quaerens intellectum – Tro som försöker förstå är talande. För Anselm hade tro mera med vilja än med övertygelse att göra. Tro innebar för honom kärlek till Gud och en vilja att handla som Han vill. (Proslogion betyder Tilltal – en annan av Anselms skrifter heter Monologion). Här följer ett utdrag ur Proslogion i min översättning från engelska.

– – –

Kapitel 2

Att Gud verkligen existerar

Därför, Herre, Du som lägger förståelse till tro, låt mig, så långt Du avgör det vara till min nytta, förstå att Du finns, som vi tror att Du finns, och att Du är vad vi tror att Du är. Nu tror vi att Du är någonting, varav ingenting större kan tänkas. Men kan någonting sådant finnas, då ju: ”Dårarna tänker: Det finns ingen Gud?” (Ps. 14:1; 53:1) Men när samma dårar hör mig säga: ”Någonting varav inget större kan tänkas”, förstår de säkerligen vad de hör, och vad de förstår finns i deras förståelse, även om de inte förstår att det finns (i verkligheten). Ty det är en sak att något finns i förståelsen och en helt annan att förstå att detta finns (i verkligheten).

När en målare, till exempel, tänker ut i förväg vad han skall måla, har han det i sin förståelse, men han förstår ändå inte att det finns, eftersom han ännu inte har målat det. Men när han väl har målat det, har han det både i sin förståelse och förstår att det finns, eftersom han ju har målat det. Så även dårarna måste medge att någonting, varav inget större kan tänkas, åtminstone finns i deras förståelse, eftersom de förstår det när de hör det, och allt som förstås finns i förståelsen.

Och sannerligen, det, varav inget större kan tänkas, kan inte finnas endast i förståelsen. Ty om det endast finns i förståelsen, kan det tänkas finnas i verkligheten också, vilket är större.  Så om det, varav inget större kan tänkas, endast finns i förståelsen, då är just det, varav något större inte kan tänkas, någonting varav något större kan tänkas. Men det är helt klart omöjligt. Därför är det inget tvivel om, att det varav inget större kan tänkas, finns både i förståelsen och i verkligheten.

– – –

Lägg märke till att Anselm här förklarar att Gud finns, inte hur han är. Han kommer visserligen in på en del av Guds egenskaper i skriften. Dess 26 kapitel ryms på 21 sidor. De har rubriker som: Hur Gud kan förnimma, trots att Han inte är en kropp,  Hur Gud rättvist straffar och rättvist skonar de orättfärdiga, Att Gud inte är på någon plats eller i någon tid, men allting är i honom, o.s.v. Det finns filosofer som anser att Anselms bevis är giltigt, andra anser, av olika skäl, att det inte är det. De flesta lär dock hålla med Augustinus när han säger: ”Om du vet vad du talar om, talar du inte om Gud!”

Oavsett vilket – i civiliserade länder har alla numera rätt att ha och utöva, eller att inte ha, någon religion. Den är en bland de friheter som alltid är värda att försvara.

Rune Carlsson

Onsdagen den 6 december träffades styrelsen för Caritas i Reftele för att besluta om fördelning av av insamlade medel till behövande i vårt område inför julen.

Styrelsen utgörs av Sven Nilsson, ordförande,  Magnus Heige, Elon Salomonsson,Lars Eklund, Åke Sjödell och Ulf Gustafsson. Alla ledamöterna hade på sin hemorter haft kontakt med diakoner, präster, socialsekreterare m fl för att fånga upp där hjälpbehov finnes. Gruppen diskuterade de olika behoven och motiveringarna och jämkade upp och ned för att få tillstånd att pengarna kommer till så bra hjälp som möjligt.

Totalt har Caritas i år fått in  23 882 kronor och hittills under året har utbetalats 10 000 kronor, till olika hjälpändamål Kvar att fördela var 17 281 kronor (inkl 3 399 kronor sedan året innan). Vi fattade beslut att dela ut  15 900 kronor, som kommer 22  hjälpsökande till nytta, med fördelning på våra olika orter. Vår hjälp sker oftast genom inköp av presentkort som möjliggör att inhandla mat, kläder mm. Totalt har vi hjälpt ett 30 tal personer under året, med våra insamlade medel. Därtill har vi under året, med hjälp från Samfonden i Linköping, bidragit med 10.000 kronor till Hela Människan och utflykten till Liseberg, där 48 personer var med.

Den 18 och 19 december kommer Sven Nilsson och Elon Salomonsson att åka runt och dela ut julblommor till 11 äldre frimurare i området.

Efter mötet bjud Åke Sjödell på mycket god smörgåstårta, som bröderna åt under trevlig samvaro.

Text och foto: Ulf Gustafsson

Ett projekt för mentorverksamhet till stöd för för flyktingars integration har startats av av Rotary-klubbarna i Östergötland. Det har tagits emot väl av både länsstyrelsen och kommunerna. Tanken är nu att bredda rekryteringen av mentorer också till andra organisationer. Frimurarna i Fjärde fördelningen har inbjudits att medverka.

– Enligt vår uppfattning finns det säkert många bröder som är både lämpliga och villiga att medverka i projektet, säger Göran De Geer, tidigare Deputerad Provinsialmästare i fördelningen.

Rotarys ideella yrkesnätverk i Östergötland har drivit ett mentorsprojekt för nyanlända akademiker och yrkesutbildade (Yrkesmentorer i Östergötland) under snart 3 år. Detta projekt har fått stöd med statliga §37a-medel via Norrköpings kommun och avslutas vid årets slut.

I dag är många medlemmar från de flesta av Östergötlands 24 Rotaryklubbar engagerade i projektet och snart 200 mentorer/adeptpar har varit eller är aktiva i projektet. Även mentorer utanför Rotary är engagerade.

Adepterna får information om möjligheten att få mentorsstöd främst via arbetsförmedlingen. I Linköping samlar en matchningsgrupp in anmälningarna från intresserade adepter och matchar dessa preliminärt med möjliga mentorer, som också anmält sitt intresse. När matchningsgruppen fått ihop ett lämpligt antal mentorer/adeptpar har gruppen ordnat en träff där de presumtiva paren fått mötas och prata tillsammans. Är paren beredda att arbeta tillsammans skrivs ett kontrakt. Mentorsverksamheten skall minst omfatta 5 möten under 8 månader.

I Norrköping samarbetar Rotaryklubbarna med Portalen, en verksamhet som drivs av Hyresbostäder, Svenska Kyrkan m.fl. Portalens verksamhetside är att hjälpa nyanlända till egen försörjning. Till Portalen är både asylsökande och personer med uppehållstillstånd välkomna. Efter intervjuer med presumtiva adepter paras dessa ihop med lämpliga mentorer vilket följs upp med ett matchningsmöte. Mentorsprogrammet pågår under 12 månader och man ses minst en gång i månaden.  Genom uppropet ”Starkare Tillsammans” har många föreningar, företag och privatpersoner knutits till projektet vilket gett fler mentorer som därmed möjliggjort att projektet kunnat breddas avsevärt.

Resultaten från det pågående projektet är mycket positiva. Cirka 65 procent av adepterna (därav 42 procent kvinnor) har antingen fått arbete, praktik eller fortsatt med sina studier.

Antal flyktingar med uppehållstillstånd kommer att öka de närmaste åren.  Mentorsstöd med ideella krafter har visat sig vara ett effektivt stöd för att stärka våra flyktingars integration i samhället. För att klara den utmaningen krävs det ett ökat engagemang från det civila samhället med flera mentorer i en långsiktig lösning. Kontakt med en mentor kan ge fler adepter en ökad förståelse för Sverige och den svenska arbetsmarknaden samt kan även ge hjälp med att förstå den ”svenska koden”.

Mentorskapet öppnar även möjligheten för adepten att skapa ett eget yrkesnätverk. En snabbare integration i svenska samhället skapar även en tryggare situation för hela familjen, speciellt gäller det barnen.

Rotary-prjektet slutar i december. Man planerar nu att bredda verksamheten baserat på uppnådda erfarenheter för att kunna etablera en långsiktig mentorsverksamhet. Målet är en matchningsgrupp med representanter för mentorer som kommer från olika delar av det civila samhället.

För mer information och intresseanmälan kontakta Göran De Geer, goran.de-geer@comhem.se eller Tomas Wändahl, tomas.wandahl1@bredband.net

”It is a riddle, wrapped in mystery, inside an enigma; but perhaps there is a key.”
Är detta en beskrivning av frimurares ritualer? Jo, det skulle nog kunna vara det, men nej, det är Winston Churchills karaktäristik av sovjetisk utrikespolitik. Hans förklaring till Stalins handlande var: ”That key is Russian national interest . . .”

Finns då några nycklar till hur våra ritualer skall förstås? Kanske! Hertig Karl och hans närmaste krets hade naturligtvis något syfte med den så kallade Svenska riten, när den skapades för över 200 år sedan. Är det då meningsfullt att lägga ner kraft på att spåra det syftet när vi tolkar våra ritualer? Ja, naturligtvis, om vi vill studera vår Ordens historia och hur dess idéer har utvecklats. Men jag har en stark misstanke att dagens frimurare har ett, åtminstone delvis, annorlunda syfte med sitt medlemskap än vad de ursprungliga frimurarna hade.

Varför inte då gå direkt på dagens syfte? Det brukar sägas: ”När fem frimurare samlas, finns det minst sju uppfattningar om hur ritualerna skall tolkas.” Möjligen är syftet med Ordens verksamhet klart formulerad i Ordens allmänna lagar, men det individuella syftet och tolkningen av ritualerna lär fortsatt skifta från individ till individ och från tid till annan.

Ett sätt att se på frimureri är att det ger tillfälle till samvaro med likasinnade och att reflektera över livets mysterium och människans högre kallelse. Om då våra ritualer mest liknar gåtor insvepta i mysterier, är det inte lätt att hitta nyckeln till de riktigt svåra frågorna. Nyckeln ligger måhända i att reflektion och samvaro kan inspirera till att ta del av vad tänkare och författare, frimurare eller icke frimurare, har sagt om de eviga frågorna. Inte minst Bibeln innehåller levnadsvisdom, som har samlats och bearbetats under tusentals år.

Apropå Bibeln. Det finns flera tänkvärda citat om religion av Augustinus. Ett är: ”Om du vet vad du talar om, talar du inte om Gud.” Ett visst mått av ödmjukhet är passande i sammanhanget. I ett helt annat sammanhang har jag försökt att inte visa för stor ödmjukhet. Som ombudsman på Officersförbundet hade jag motparter bland annat i Arméstaben, Arbetsgivarverket och Försvarsdepartementet, men jag talade ju för tusentals medlemmar (detta var före 1996 års försvarsbeslut). Förhandlingarna handlade ofta om att genomskåda betydelsen och konsekvenserna av formuleringar i planer, beslutsavsikter och andra dokument. Min strävan var att, när jag bedömde det vara nödvändigt, försöka få igenom omformuleringar, som kunde vara till medlemmarnas och försvarets bästa.

Det hände att medlemmarna ändå inte var nöjda med utfallet. Jag kunde då tvingas konstatera: ”Formuleringarna är en följd av kompromisser; eventuella inslag av förnuft är rena tillfälligheter!” Förhåller det sig inte på liknande sätt med våra ritualer? Våra tolkningar kan nog ses som en följd av kompromisser mellan ritualfädernas avsikter och våra förhoppningar eller farhågor. I vilken mån resultatet är förnuftigt undandrar sig min bedömning.

Rune Carlsson

Lördagen den 2 december genomfördes en utbildning i Linköping för kapitelbröder. Den leddes av de tre inspirerande föreläsarna Leif Norrgård, Ordens högste prelat, Ove Lundin, vice Ordens högste prelat och Magnus Engström, Förste deputerad mästare i Östgöta Provinsialloge. Utbildningen fick högt betyg av de 35 deltagarna.

De tre föreläsarna genomförde var sitt pass som avslutades med en stunds diskussion och reflektion för att ta in budskapen. Så här reflekterade föreläsarna själva kring dagen:

Leif Norrgård: Mitt föredrag hade rubriken ”Meningen med det svenska frimureriet”. Jag inledde med ett samtal om dess syfte och menade att bröderna kan ha skilda syften med sitt engagemang. Hertig Karl, som formulerade mycket av det som idag är frimureriet, formulerade syftet i ett enda ord: Välgörande. Och ett välgörenhetsdrag fanns tidigt i det svenska frimureriet, till exempel barnhustanken. Men frimureriet skulle vara ”välgörande” både externt och internt. Externt skulle man, som idag, utöva barmhärtighet. Internt skulle bröderna utvecklas som människor och därmed bli välgörande i sin omgivning och själva bli alltmer tillfredsställda – genom framför allt gradsystemet. Jag betonade att vi är andra människor efter en grad än vi var tidigare. Så blir Orden välgörande internt och externt.

Ove Lundin: Jag fick uppfattningen att bröderna förstod min önskan att göra bibeln mera känd. Om bibeln säger OAL, att en frimurare ”skall visa vördnad för Guds sanna och uppenbarade ord i den Heliga skrift”. Man bör då veta något om bibeln och lära känna den genom att läsa. Någon tid ”då alla läste bibeln” har aldrig funnits. Bibeln är ett bibliotek. Man kan därför gärna använda frimureriets pedagogik att ”vandra långsamt” och helst inte starta med det svåraste. Börja med Johannesevangeliet, vars inledning ju ligger uppslaget i nästan alla logerum. Mycket i våra ritualer är direkta bibelcitat.

Magnus Engström: Vid seminariet samskapade jag med bröderna kring ämnet mystiken i kapitelgraderna. Som utgångspunkt till samtalen användes mina föredrag från min föredragsserie ”Brodern och det förädlade arbetet” som jag hållit i kapitelgraderna i ÖPL. Bröderna deltog med stort engagemang och backade inte för att diskutera de stora frågorna, det vill säga hur kapitelfrimureriet kan hjälpa oss bröder i de existentiella frågeställningarna. Tack vare att seminariepassen delats upp i de olika graderna kunde bröderna djupdyka i ritualernas innehåll och genom diskussioner nå nya tolkningar av dessa.

Som medarrangör till den här utbildningen är det min absoluta uppfattning att den var mycket meningsfull. Överlag var kommentarerna i den utvärdering som avslutade dagen positiva. Föreläsarna upplevdes som intressanta och kunniga. Diskussionerna ansågs givande och flera framförde att seminarier av den här typen bör arrangeras oftare.

Bengt Assarsson, fd Stewardsmästare

Den 11 december samlades frimurarbröderna i Motala till julavslutning tillsammans med respektive och barn.

På programmet stod såväl en julbetraktelse av TT Stefan Bjuvsjö, utdelning av årets caritasmedel och besök av Motalas Lucia förutom den lekamliga spisningen där vår kock hade ordnat ett komplett julbord med allt man kunde önska sig.

Slutligen utdelades stormhattar till de bröder som varit flitiga att delta i bärarlaget som samhället har och som utför bäraruppdrag i regionens församlingar.

Text & bild: Lennart Sandberg

Det nya året bjuder tidigt på en trevlig samvaro arrangerad av Den Gyllene Cirkeln.

Det är den årliga Burnsaftonen, fredagen 26 januari, till vilken bröder av alla grader är välkomna.

Som seden bjuder blir det traditionsrik måltid med bl. a haggis men även underhållning i form av dikter och musik.

Bröderna kommer också att få veta hur det gick till när ett antal bröder från Linköping gästade den loge där Robert Burns var deputerad mästare, S:t James Tarbolton (Kilwinning) No 135.

Sista dagen för anmälan är 19 januari. Mer info: Se länken för inbjudan och anmälan.

inbjudan-burns-afton-2018

Redan tidigt i frimureriets utveckling i England började ”illegitima” loger kallas Johannesloger. Jag känner inte närmare till bakgrunden, men ser seden som något paradoxal. Man kan tycka att ”riktiga” loger inom the Craft hade goda skäl att kalla sig själva Johannesloger. Den första storlogen grundades som bekant år 1717 på Johannes döpares dag vid midsommar. Högtidsdagen firades på Johannes evangelistens dag vid jul.

Kan det vara så att det svenska frimureriets tre första grader av tradition kallas Johannesfrimureri för att markera sin självständighet gentemot the Craft? Vårt frimureri skiljer sig ju från the Craft genom sin kristna grund och genom att ha flera grader, utöver de tre första, i ett sammanhängande system.

För denna kristna grund har naturligtvis Evangeliet enlig Johannes stor betydelse. Det klassiska julevangeliet är Lukas kap. 2 v. 1-20, men även Johannesevangeliet kan sägas ha en julkoppling. Dess inledning har överskriften Ordet blev människa:

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. – – – Och Ordet blev människa och bodde bland oss – – -.

Om vi utgår ifrån att Ordet är en omskrivning av Jesus Kristus, är alltså beskedet att Kristus fanns redan i begynnelsen. Att han sedan föddes som människa, korsfästes, dog och begravdes, för att sedan uppstå från de döda, ingår i den kristna bekännelsen. Bland Svenska kyrkans bekännelseskrifter finns tre trosbekännelser: den apostoliska, den nicenska och den athanasianska. Den tredje av dessa används sällan, men där beskrivs treenighetens begynnelse och hur delarna förhåller sig till varandra:

– – –
Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena – icke gjord eller skapad – utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen (filioque på latin) – icke gjord eller skapad eller född – utan utgående.
– – –

Denna trosbekännelse används eller har använts på olika sätt av romersk-katolska, anglikanska och lutherska bekännare, men inte av reformerta kyrkor. Bekännelsen pekar, genom att ordet filioque finns med eller utesluts, på en oenighet i trosfrågor mellan västkyrkor och ortodoxa östkyrkor. De senare anser att Den Helige Ande utgår enbart av Fadern, inte av Sonen, medan de i väst anser att Anden utgår av båda. Detta nämnt för att peka på att begreppet ”kristen grund” knappast är entydigt.

Prologens ”Ordet” är översatt från grekiska Logos. I tidig kristen tradition sågs Logos som en mellanhand mellan Gud och Världen – som det skapande Ordet (Gud säger: ”Varde ljus!”) och samtidigt som det ord som uppenbarar Gud (Evangelium). Denna dubbeltydighet gjorde att den kristna religionen också kunde uppfattas som en filosofi.

I den grekiska filosofin kunde Logos beteckna såväl ”ord” och ”resonemang” som ”förnuft”. När Johannesprologen identifierar Kristus som den eviga Logos och Guds son, blev kristendomen lik den antika filosofin. Båda strävar efter vishet. Filosofer talade om sophia eller logos. Johannesevangeliet talar om sanning och ljus, vilket väl kan uppfattas som samma sak. Därmed uppstår en likhet mellan kristendomen, filosofin och frimureriet. Alla riktningarna torde vara överens om att vishet är för gudarna, något vi kan eftersträva, men aldrig lär nå.

Frimureriet är ingen religion, inte heller någon filosofi, men det ger möjlighet till förkovran genom reflektion och samtal om etik och existentiella frågor.

Ytterligare en likhet mellan den tidiga kristendomen och den antika filosofin var att båda, utöver att de hade viktiga budskap, samtidigt förverkligades i efterföljarnas sätt att leva. Måhända är det likadant med frimureriet. Vi kan bli frimurare genom att leva som frimurare! Vi får själva definiera vad det innebär att vara frimurare – och vi har ett eget ansvar, att leva upp till den innebörden.

Rune Carlsson

26 juni 1979 händer något i frimurarhuset på Robert Mugabe Avenue I Namibias huvudstad Windhoek, där bröderna i logen Damara samlats för möte.
In genom ett fönster kommer en handgranat, kastad av en fanatisk motståndare till frimureriet.
Brodern John Ham Rees tvekar inte, kanske på grund av att han väl känner vad sant frimureri står för.
Han kastar sig över handgranaten strax innan den exploderar!

Jag visste inte att frimureriet i Namibia hade en så dramatisk historia när jag en kväll i december kördes av frimurarbrodern Gernot Piepmeyer, som blivit min värd och följeslagare, till mitt livs första loge i Afrika.

Logehuset är, som de flesta hotell och institutioner i Namibia, omgivet av grindar och taggtråd men fick efter attentatet även galler för fönstren.

Mitt besök hade föregåtts av intensiva förberedelser för det var inte så lätt att i förväg få veta när logerna i Namibia hade sina möten.

Men tack vare vår utrikesavdelning och The United Grand Lodge of  England ordnade det sig.

I Namibia finns idag totalt sex loger varav tre i huvudstaden Windhoek. Alla anknutna till den engelska eller den skotska storlogen. I Windhoek finns tyskspråkiga logen Zum Roten Kreuz, den skotska engelskspråkiga Dunedin Star och Benguela, där man talar afrikaan. Alla delar samma logelokal på Robert Mugabe Avenue.

I Walvis Bay finns logen Namib, i Keetmanshoop ”Zur Hoffnung”(tyska) och i Swakopmund Caledonia. Alla logerna erkända av antingen den engelska eller skotska storlogen eller båda.

Namibia har, som de flesta afrikanska stater, en frihetskamp bakom sig. Först emot den tyska kolonialmakten som lade vantarna på landet 1885 och tvingades släppa det i samband med första världskriget. Trots att ”Tyska Sydvästafrika” därefter skulle förvaltas av dåvarande Nationernas Förbund, (efter andra världskriget FN), tog Sydafrika över med sin inhumana rasåtskillnadspolitik. Först 1990 efter flera års frihetskamp blev Namibia en egen nation.

Före tyskarna kom dock många skandinaver till Namibia, missionärer, handelsmän eller jägare värvade av Vänersborgaren Axel Eriksson. Bland dem som kom 1874 var min morfars farbror, ”Elefantjägaren”, Emil Tretow år .

Han blev kvar där, skaffade familj och dog i staden Omaruru 1926. Nu var jag på jakt efter mina namibiska släktingar och skulle bland annat leta efter dem i kyrkböckerna i en kyrka i Windhoek. Därför kom det sig att broder Gernod Piepmeyer, en kväll i december, körde mig till logen Dunedin Star i Windhoek i den sköna 30-gradiga kvällsvärmen.

– Ser du gallren för fönstren i vår byggnad? frågade broder Piepmeyer.
– De kom dit efter attentatet med handgranaten. Ytterligare en broder avled senare i sviterna efter explosionen.

I logelokalen finns massor av plaketter, anslag, medaljer och foton som erinrar om logens skotska anknytning med bland annat besök både från den skotska storlogen och från Royal Order of Scotland.

Det syns också tydligt på gruppfotona att många av logens ämbetsmän i flera omgångar har tjänstgjort som ordförande mästare.

Logelokalen påminde faktiskt i storlek om logelokalerna hos S:t Olof i Norrköping. Men i lokalen finns något som vi inte har. Flera AC-anläggningar på väggen som vid mitt besök höll tempen nere.

Dunedin Star, chartrad 1950, höll en sammanträdesloge, den sista för året. Jag fördes in som gäst och kvällens ordförande mästare Charles Visser hälsade mig varmt välkommen.

Det var en märklig känsla att i Afrika träda in i något ”hemtamt”med en öppningsproceduren som starkt påminde om vår etta.

– Vi hade inte väntat att vi skulle få så fint besök, sade kvällens ceremonimästare Gerald Brooker Smith.

Han höll ett fint tal som fick mig att känna ännu mer ”hemma”.

Själva arbetslogen var som att sitta på logerådet i S:t Jakob. Samma frågor kom upp.

Hur skall vi göra för att få bröderna att bli kvar? Hur skall vi utforma vår utbildning?  Hur skall vi ordna med damernas afton och medlemsavgiften?

Ordförande mästaren Charles Visser talade också om hur han såg på frimureriets framtid och även det kändes hemtamt.

– Frimureriet får inte vara en ”sällskapsklubb”. Vi måste ge de nya bröderna ett innehåll som inspirerar dem att fortsätta som frimurare.

Sedan fick jag möjlighet att hälsa från oss bröder i Linköping och överrräcka en glasskulptur som gåva från S:t Jacob.

Efter logen blev det först obligatoriskt gruppfoto och sedan en ”enkel brödramåltid” inne i det stora sällskapsrummet med den obligatoriska baren.

Man löste måltiden på enklaste sätt. Ett antal stora pizzor låg färdiguppskurna och de sköljdes ned med gott namibiskt öl bryggt med tysk tradition.

– Vi har som många loger i Namibia det tufft med att få nya medlemmar men vi har sett en föryngring och hoppas att den skall bli gynnsam för vårt framtida logearbete, berättade Charles Visser.

Men det frimureriska var inte slut i och med logen.

– Du måste komma till vår ”sällskapsafton” i morgon, sade broder Piepmeyer.

– Varje fredag turas logerna om att hålla öppet hus för våra medlemmar och deras familjer.

Så nästa kväll satt jag där igen men nu utomhus vid den jättelika grillen på vilken  lades köttbitar stora som plättlaggar. Jag hade klätt mig ganska ledigt men vågade inte ha shorts på mig. Det vågade alla andra. Så fri var klädseln.

Som kvällen innan nedsköljdes maten med gott öl.

Och som så ofta i frimurarsammanhang träffade jag intressanta personer som den f.d. flygkaptenen som just renoverat en DC 6:a och som var kompis med den svensk jag haft kontakt med angående mitt kommande resa till i Omaruru.

Här fanns också de yngre medlemmarnas partners och även barn. En riktig familjekväll alltså. Många hade kört så långt som 15 mil och hade en tuff resa hem i det viltrika nattsvarta Afrikamörkret.

Språket skulle vara engelska och tyska men blev ju mer öl som dracks desto mer afrikaan, som man med viss möda kan förstå lite av om man är svensk och har läst tyska.
Jag försökte också ta reda på vad som hände den man som kastade handgranaten men det verkade som det hela ”begravdes” av de dåvarande myndigheterna eftersom gärningsmannen hade en viktig samhällsbefattning men även ansågs psykiskt sjuk.

Men nöjd, mätt , glad och tacksam över all gästfrihet kördes jag tillbaka till hotellet av broder Gernot i den varma kvällen.

-Vi får hoppas att jag får en möjlighet att komma till Sverige någon gång, blev hans avskedsord.

-Det skulle vara så intressant att se Ert logehus och höra om Er historia.

Fortsättning följer: Möte med Namibias Stormästare på ungdomlig loge i Walvis Bay

Text och foto:Håkan Wasén

Bröder i det Gamla Gardet? Hur gamla är Ni egentligen. Eller är Ni gamla. Och hur är Ni gamla? Frågorna kring detta är många.

Årets första träff med det gamla gardet onsdag 17 januari klockan 14.00 kan ge ett svar på en del frågor. Då kommer specialistläkaren i geriatrik Cilla Dobrov och berättar om detta. Plats frimurarhuset i Linköping.

Onsdag den 14 februari kl. 1400 möts vi ånyo i logen för att ta del av Brodern Sven Lindgrens senaste bok med åtskilligt av intressanta och omtumlande händelser i vår tid.

Onsdag den 14 mars kl. 1300( obs tiden ) samlas vi i logen för årsmöte, varefter vi åhör en historik m.m. av Bengt Öberg angående Tekniska Verkens, i Linköping, verksamhet.

Onsdag den 18 april kl. 1400 återser vi varandra i logen och åhör en lärdom i datahantering ( Hur behärskar Du Din dator, eller den Dig ) ?

Onsdag den 23 maj sker traditionsmässig utflykt med våra damer. Programmet är inte klart, men det torde gå västerut med besök i medeltida kyrkor, ev. guidning vid Rökstenen och lunch i den berömda restaurangen i Väderstad.

Allt detta hälsar CH Löfgren.

Ordförande i Det Gamla Gardet.

På Concordias nästkommande temakväll, 17 januari, tittar vi på första delen av Tristan Bourlards dokumentär Terra Masonica – Around the world in 80 lodges.

Filmmakaren Tristan Bourlard har besökt frimurarloger över hela världen och filmen visar både vår traditions unika mångfald och dess förenande grunder.

Filmen (DVD), kommenteras på engelska och är utan svensk textning. Den är cirka 60 min lång.

Vi bjuder på fika också!

Fredrik Lindemalm

Klicka här för att se filmens officiella trailer

Klicka här för att komma till filmens officiella hemsida.

Det är så här vi sett honom genom åren. Alltid med öppen dörr till sitt arbetsrum i frimurarhuset. Alltid lätt att nå och i princip tillgänglig dygnet runt.
Efter 22 år som intendent i Linköping har Rolf Kagler haft koll på allt som varit värt att hålla koll på i både huset och i fördelningen. Vid årsskiftet lämnade han med ålderns rätt sitt uppdrag men kvarstår som kastellan.

– Jo, jag har nog alltid varit lätt få tag på, säger han på den sörmländska som han behållit oanfrätt trots de många åren i Linköping.

Han är han född i Eskilstuna och växte också upp där. Sedan föräldrarna skilts flyttade pappan till Linköping där han drev företaget Östgöta affärs- och försäkringsbyrå.

– Det var han som lockade mig till Linköping. Jag fick jobb i firman och arbetade där både som fastighetsmäklare och med bouppteckningar.

Frimurare blev han 1979 och ämbetsman nästan på direkten.

– Faktum är att jag aldrig bevistat någon av mina hemmaloger enbart som besökare, säger han. Första besöket efter receptionen fick jag i uppdrag att ikläda mig rollen som vakthavande broder. Hade ingen aning om vad det innebar, men belysningsmästaren hade vänligheten att instruera mig – och förmodligen också viskande hjälpa mig. Sen blev jag kvar i den rollen och som introduktionsbroder under fem år.

I Andreasskedet fortsatte han som bevakande broder och så småningom i kapitlet som stewardsbroder. Där fick han också uppdraget som kastellan, en befattning som han fortfarande uppbär och som han kommer att behålla även efter att ha slutat som intendent.

– Jag trivdes i Linköping, mötte min blivande fru här men gillade inte jobbet i pappas firma. Att hålla på med bouppteckningar tar på krafterna. Osämja arvingar emellan var, och är, snarare regel än undantag. Så när dåvarande provinsialmästaren Anders Fahlman, ställde frågan om jag ville bli intendent på heltid nappade jag direkt. Det har jag aldrig ångrat.

I den befattningen har Rolf Kagler haft koll på så gott som allting som händer i Frimurarhuset.

– Ja, det är något av en nyckelroll, säger han. Man är fastighetsförvaltare, sköter bokföring och inpasseringssystem, håller kontakten med Frimurarehotellet och ser till att logelokalerna är iordningställda inför varje loge, ”dukade” som det heter på frimurarspråk.

Och så var det där med tillgängligheten: Det är väl känt i hela fördelningen att Rolf Kagler alltid går att få tag på när det behövts. Han svarar när man ringer oavsett när på dygnet. Till exempel då man stått utanför porten och inte kommit ihåg koden.

– Jag har intendenttelefonen kopplad till min mobiltelefon och har också möjlighet att öppna via den. Men det gäller förstås bara för personer som jag känner igen rösten på. Det har hänt att jag låst upp från både Italien och Hong Kong.

Denna stad är för övrigt en som han besöker ofta, till dags dato hela 23 gånger. Detta på grund av han har en dotter som bor där med sin familj sedan länge.

– De brukar komma hem på semester under sommaren. Då bor vi tillsammans i deras stora hus på Fyrudden i Gryts skärgård. Min fru och jag ser till att huset och tomten är i trim även under resten av året. Så jag kan säga att jag är fastighetsförvaltare där också.

När han nu efter 22 år lämnar befattningen som intendent sker det utan större saknad.

– Det har ju ända sedan starten varit ett heltidsjobb. Nu har jag med råge passerat 75 och då kan det vara dags att lägga av. Men jag kommer inte att släppa kontakten med frimureriet. Dels fortsätter jag ju med mitt ceremoniella uppdrag, dels har det blivit en viktig del av mitt liv. Framförallt genom relationerna med de bröder jag haft kontakt med genom åren. Jag har fått många vänner, inte bara här i Linköping, utan i hela fördelningen. Utan tvekan är det dessa relationer som givit mig mest under mina många år som frimurare.

Fyran tackar Rolf för många och mycket goda kontakter under åren. Och det är nog inte bara undertecknad som kommer att skänka honom en saknadens tanke när vi passerar intendentrummet framöver…

Text och foto: Lars Klingström

Fotnot:
Rolfs efterträdare, Inge Wiggur, är redan på plats. Dock är befattningen något förändrad. En del av de sysslor som låg på Rolf har förts över till sekreterarna i Den Gyllene Gripen och Den Gyllene Cirkeln. Intendentjobbet har blivit en halvtidsbefattning och Inge kommer att finnas på plats tre dagar i veckan. Han kommer att presenteras i en egen artikel på Fyran.

Porgrammet för damföreningen Sélene i Reftele är nu klart. Det går att se i sin helhet om man klickar på den nedanstående länken.
Selene

Söndagen 28 januari 13.00 kommer Maria-Orden att pejla intresset för ännu en loge i Sverige, då i Linköping. Då gästar Maria-Ordens provinsialpresident Ann Letorp Linköping för att hålla ett informationsmöte  i Johannessalen.

Maria-Orden är en sluten orden för kvinnor och grundades 1916 i Norge av Dagny Christensen. Maria-Orden  är inte kopplade till någon annan orden. Orden är byggd på kristen, etisk grund och har cirka 7500 medlemmar. Den finns i våra nordiska länder samt någon loge i Tyskland. I Sverige finns 15 loger som i de flesta fall ”hyr” lokaler av frimurarna men har i övrigt inget samröre med Frimurare Orden. Dock finns likheter bl. a att ritualerna är hemliga för utomstående.

Ordens syfte är personlighetsutveckling och dess motto är det greikiska”Gnoti Seavton”, Känn Dig själv”

I Sverige leds verksamheten av Provinsialpresident Ann Letorp som kommer att informera om Maria-Orden.

-Mötet är främst för våra Auroror men det är givetvis öppet för andra intresserade också, meddelar  Torbjörn Boström.

-Välkomna!