Den 27 september träffades 33 intresserade bröder för att lära sig mer om Svenska Frimurare Ordens andra grad i ett seminarium som seminariegruppen Folke Filbyter inbjudit till.

Folke Filbyters ordförande Tomas Wändahl hälsade alla välkomna och presenterade kvällens upplägg. 
Till brödernas stora förtjusning hölls tre föredrag ur olika perspektiv.

Det första föredraget hölls av Ordens överbibliotekarie och överarkivarie,Ulf Åsén och handlade om gradens historia och utveckling.

Anders B Johansson gav sedan sin bild av graden som Ordförande mästare och slutligen höll Anders son, Peter, ett föredrag som relativt nyantagen medbroder.  

 Bröderna samlades sedan i olika grupper för att diskutera olika ämnen relevanta för den andra graden vilket slutligen sammanfattades av de olika gruppernas representanter.  

 För mig var det extra trevligt, förutom alla fantastiska bröder som deltog, att träffa Harri Jalonen, det var ungefär åtta år sedan vi sågs senast. Han är en fantastisk förebild som jag ser upp till. 

 Kvällen avslutades med en mycket god måltid med tillhörande kaffe och god brödragemenskap. Jag tror att vi alla ser fram emot nästa tillfälle där vi kan lyssna på erfarna bröder som delar med sig av sina erfarenheter. 

 Text: Magnus Hackenschmidt   (förste arkivarie i Den Mellersta Pelaren)

Det Gamla Gardets höstsäsong går vidare med följande programpunkter

Tisdagen den 3 oktober styr gardet kosan till Södertälje för ett besök i St. Johanneslogen St. Ansgar i grad I, som börjar kl 1830. Samling utanför  logen i Linköping och avfärd med buss kl 1500. Kostnad för buss 100:-/person. Bussen tar 15 deltagare

Onsdagen den 18 oktober kl 1400 ses vi igen i logen för att avhöra en redogörelse för ” Militärstaden, som försvann, ” framfört av majoren vid fd T 1, Sigvard Hallendorff.

Onsdagen den 15 november kl 1400 möts vi ånyo i Frimurarlogen för att åhöra Regionens syn på järnvägar och andra transportmedel, framfört av Göran Gunnarsson, ansvarig i Regionen.

Välkomna.

C-H Löfgren

Ordf i Det Gamla Gardet

Trångt trivsamt allvarligt och roligt i det tidiga frimureriets hemland Skottland.
Den andra resan till Skottland uppfyllde med råge nio bröders förväntan. Vi kan bara ana broder Magnus Engströms känsla när han med Robert Burns klubba satt i den stol varifrån Burns styrde sin loge 1784!

Våren 2014 åkte sju bröder till Skottland för att besöka världens äldsta loge Mother Lodge Kilwinning no O.
Logen i grad 3 var imponerande. Tyvärr passade inte något datum för att gå på loge i S:t James no 135 i Tarbolton där den skotske skalden Robert Burns antogs som lärling 1781.
Däremot fick vi se logelokalen och museet.

Varma vänskapsband
Resan födde varma vänskapsband mellan bröderna från Linköping och bl.a. de skotska bröderna Ian Doolie, vid den tiden OM i Kilwinning, Colin McCormick, Derek Ross, Gavin Barrie och Sam Duffy, de senare förutvarande OM i S:t James Tarbolton.
Resultatet blev att de skotska bröderna inbjöds att besöka Linköping förra året.
När vi nio bröder i år styrde kosan till Kilwinning och Tarbolton märktes det tydligt att de goda intrycken de fått av logerna i Linköping satt i. De servade oss gäster över all förväntan.
Vi hämtades från flygplatsen i minibuss och bilar av bröderna och kördes direkt till kuststaden Saltcoast där vi fick en överraskning i form av ett extra logebesök i logen Neptune Saltcoast nr 442,bildad 1865. En loge som fått sitt namn efter de saliner som förr fanns vid stranden.

Hastigt klädbyte

Tiden blev knapp och vi fick snabbt klä om till loge i väntrummet utanför logelokalen, vilket utlöste viss förtjusning bland de skotska bröderna.

Kvällens OM, Duncan Stanners, fick se en hel delegation svenskar tåga in för reception i grad II. Just den kvällen var det också visitation av Ayrshires provinsialloge. Återigen, likt förra besöket i Skottland, imponerande eftersom alla tjänstgörande kunde allt utantill. Och om någon stakade sig kom genast en sufflörviskning från någon i salen. Logens mästare fick också ta emot ett standar från Den Gyllene Gripen ur Magnus Engströms hand.

Gåva på hedersplats
– Den skall stå på hedersplats här i logen, förklarade OM Duncan Stillers.
Samvaron efteråt i den ”sociala klubben”, med te, skinkmackor, paj, öl och en annan stark dryck som Skottland är känd för, blev trivsam. Saltcoast har som många andra loger en ”social club” en pub där bröder kan träffas när det inte är loge.
Nästa dag väntade Robert Burns födelseplats och museum i Alloway strax utanför Ayr på oss.

Spöktåg
Naturligtvis tågade vi först till spökkyrkan och kyrkogården i Alloway där ”Tam O Shanter” fick se häxorna dansa till djävulens säckpipa från sin märr, på alltför sen hemväg från krogen. Lika spöklig idag som den dag 1790 då Robert Burns skrev dikten på sin gård Ellisland i Dumfries.
Och än idag står bron över floden Doon kvar. Häxor kan inte gå över vatten. Det visste Tam men märren Meg blev av med svansen under flykten över bron.

Dramatik på museet
Även museet bjöd på en dramatisk version av Tam O Shanter och mycket annat intressant innan alla gick till födelsehuset. Nästan ofattbart att en vuxen fick plats i den säng där Robert och hans syskon föddes.
Efter en lunch på ett värdshus med Burnsanknytning hade värdarna efter önskemål ordnat en whiskyprovning.
De fick dricka te och såg på medan vi lät smuttar av whisky gnugga smaklökarna i 15 sekunder i olika omgångar under sakkunnig ledning.
Återigen bjöd värdarna på kvällen på skjuts till resans höjdpunkt en loge i grad 2 i Tarbolton S:t James  no 135. Den loge som Burns trodde sig bli tvingad att lämna för att resa till Jamaica och till vars bröder han skrev sitt berömda farväl.

Trångt värre
Det var trångt, mycket trångt. Stolar bars in i olika omgångar och snart var receptionsytan så liten som den bara kunde bli. Anledningen var att man denna kväll hade bjudit in ämbetsmännen från en grannloge att utföra själva receptionen.

Och fyllt av skratt
Under logen, även denna i grad 2, fick vi alla en överraskning när någon på podiet sade något och alla bröderna gapskrattade. Stämningen var väldigt munter och det blev verkligen både livets och en livad grad.
Ett inslag som man kanske skulle kunna odla mer i Sverige var rapporteringen. När OM frågade om någon hade någonting att säga så var det många. Bröderna berättade bl.a. om de besök de gjort i andra loger. Det blev också ett tillfälle att för broder Magnus att framföra svenskarnas tack för logen och överlämna en gåva från Linköping.

Färgstarka skrönor
Vid den efterföljande traditionella pajen med öl m.m. bjöd ett par Tarbolton-bröder på färgstarka framföranden av dikter och skrönor. Särskilt den som ”Rindicella” förlåt Cinderella, ”Uskangen” förlåt Askungen. En ordvrängande variant där ord plötsligt fick en annan mening.
Och det banade också vägen för en ”svarshistoria” av undertecknad, också den om en fe och en häst.

Nålbyten
Det byttes nålar och så visades också museet med många värdefulla reliker från Burns tid, upp av brodern Colin McCormick. Alla fick också ett ”besöksbevis” i form av det papper som trycktes till de nyss antagna lärlingarna på 1700-talet. Det blev även en officiell fotografering och vi nio ståtar nu med bild på S:t James hemsida.
Det knöts också nya vänskapsband mellan de skotska bröderna och vi gästande bröder. Dagen därpå uppfylldes ett önskemål för de nya Skottlandsbesökarna eftersom broder Iain öppnade upp logehuset i Kilwinning för oss. Bröderna fick också tillfälle att se ruinerna efter den sal i klosterruinen där de första logern hölls.

Resan för alla utom undertecknad avslutades i Glasgow på lördagen med att vi svenska bröder bjöd våra skotska värdar på middag. Och att det inte är sisa gången vi besöker Skottland är helt klart.
Nästa gång kan det bli loge i 1300-talet efter ett tips av broder Iain.
Undertecknad, som ville gå på ännu en loge i Kilwinning MK0 och följa mer fotspår efter Robert Burns, stannade kvar några dagar extra.
Och logen i Kilwinning i grad III blev en av de starkaste jag sett.

Uruguayanska bröder
Och att Kilwinning drar besökare från när och fjärran är sant. I logen deltog även ett antal uruguayanska bröder från bl.a. logerna Fenix, Fé och Franklin D Roosevelt i Montevideo vilka är anslutna till den engelska moderlogen.

Pilgrimsresa
– Vi är ett antal bröder som regelbundet gör en ”frimurerisk pilgrimsresa”, berättade bröderna Félipe Marin och Omar Rodriguez, för mig.
– Nu har vi rest runt i England och Skottland.
– Kanske vi få komma till Sverige och besöka Er loge nästa gång? Det skulle vi se fram emot.

Text och foto: Håkan Wasén

Caritas skall sättas i centrum. Det säger Fredrik Ekblom, nyligen installerad ordförande i Kapitelbrödraföreningen Viktor Rydberg. Han är också konsekvent. Vid installationsmiddagen var placeringen fri. Fredrik ville betona broderskapets betydelse. Broderskap, jämlikhet och caritas hänger ihop.

Caritas är den tredje teologiska dygden i den latinska triaden: Fides, spes, caritas. Vi kan läsa om den i 1 Kor 13:13: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” Caritas ligger nära barmhärtigheten. En bra beskrivning finns i Luk 10:25-37. Den laglärde frågade: ”Och vem är min nästa?” Jesus svarade med liknelsen om den barmhärtige samariern. Därefter ställde han motfrågan: ”Vilken av dessa tre (en präst, en levit och en samarier) tycker du var den överfallne mannens nästa?” – ”Den som visade honom barmhärtighet.” – ”Gå du och gör som han!”

I Gal 3:28 kan vi läsa: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Paulus talar om att lagens uppsikt har begränsningar. Tron går före lagen. Texten har tolkats som ett stöd för jämlikhet, till och med för jämställdhet, men innebörden är nog snarare, att vi inte skall förhäva oss. Löftet gäller alla.

Broderskap och kärlek är rikt beskrivna i bildkonst och litteratur. Ett exempel är An die Freude, Friedrich Schillers berömda ode. Ludwig van Beethoven använde delar av det för slutkören i sin nionde symfoni. Freude kan där syfta på såväl glädje som frihet, kärlek, broderskap och en ideal tillvaro.

Freude, schöner Götterfunken
Tochter aus Elysium
–
Alle Menschen werden Brüder
Wo dein sanfter Flügel weilt

Inget att undra på att musiken, dock utan beledsagande text, har antagits som EU:s officiella hymn. Hoppet om mänsklighetens förbrödring är underförstått.

Hoppet om den ideala tillvaron finns också i William Blakes Jerusalem, numera mest hörd med musik av Sir Hubert Parry, till exempel i Last Night of the Proms.

And did the Countenance Divine
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here
Among these dark satanic mills?

I anslutning till en legend om att Jesus en gång visade sig i England, och Uppenbarelsebokens beskrivning av ett kommande lyckorike, talar Blake om industrialismens baksidor och hoppet om en bättre framtid. Mera indirekt talar han om Franska revolutionens ideal: Frihet, jämlikhet och broderskap.

Hur kan dessa texter och tanken om broderskap passa in i de frimureriska idealen – går sådant att reda ut, utan att gå in på ritualen? Bilden är inte helt klar! 1700-talets franska frimurare har ibland beskyllts för att ha uppmuntrat revolutionen. Det finns inga belägg för det, men jämlikhetsidealen fanns där. Alla bröder, inte bara de med adlig härkomst, fick bära värja i logen. Så var det förmodligen även i Sverige. En brist i jämlikheten var dock, att de högsta graderna länge var förbehållna adelsmän.

Att det fortfarande finns en hierarki i Frimurarorden är ingen hemlighet. Även kärleken har faktiskt en hierarki. Guds kärlek till oss är störst (Rom 8:31ff). Därefter kommer vår kärlek till Gud och sedan kärleken till vår nästa (Mark 12:30-31). Men i Ingmar Bergmans uppsättning av Mozarts Trollflöjten ställs kärleken mellan en kvinna och en man högst.

På kärlek kommer allting an.
Gudomens verk är kvinna och man.
–
Recitativ: I den sanna kärleken mellan två finns vishetens begynnelse.

På motsvarande sätt finns en hierarki i barmhärtigheten. Den som redovisas här är indelad i stigande värde efter hur den utövas:

Efter tillsägelse.
Av fri vilja.
Med egen uppoffring.
Utan tanke på erkänsla.
Utan att vara känd av mottagaren.

Ingen av nivåerna är att förakta. Det brukar vara så med hierarkier. Oavsett position drar alla sitt strå till stacken.

Till de större värdena i vårt frimureri hör, enligt min mening, den visade gemenskapen. Jag har aldrig upplevt att någon broder skulle anse sig vara mer broder än någon annan. Men vi är förstås olika. Alla är olika, men ändå jämlika. Så är det åtminstone utanför ritualen. Vad ritualen säger får bedömas av den som vill och kan.

Rune Carlsson

En måltidsloge kan bli en mäktig loge.
-Jag har under mina 19 år i frimureriet inte varit med om något liknande ,sade Den Gyllene Gripens ordförande mästare Torbjörn Boström, sedan 76 bröder satt sig ned för måltidsloge i Linköping 4 oktober.

Måltidslogen förekommer bara en gång per år och i år var den extra kryddad av priorer.
Varje fördelning har en ansvarig prior och nästan alla alla hade samlats i Linköping för att tillsammans med Ordens högste prelat, Leif Norrgård, diskutera bl. a talmännens uppgifter och talmanstals innehåll.
På kvällen deltog alla i måltidslogen med efterföljande föredrag av Leif Norrgård.

Prioritetsordning
Man kan nog säga att intåget i logen denna kväll skedde efter viss prioritetsordning.
Torbjörn Boström förklarade att han under 19 år som frimurare inte varit med om något liknande som kvällens loge.
-Måltidslogen är unik och jag hoppas att de bröder som varit med ikväll berättar för andra bröder hur fint det är att gå  på måltidsloge. Det är något av det finaste vi har.
-Att vi sedan har härliga gäster här, Ordens högste prelat och priorerna från de olika fördelningarna, gör inte saken sämre.

Priorer på vift
Temat för kvällens föredrag av Leif Norrgård var ”Priorerna på vift-varför just dessa?”
Leif Norrgård berörde i sitt föredrag en av de frågor som ofta dyker upp och diskuteras. Att det svenska frimureriet vilar på kristen grund och hur det begreppet kan definieras.  Han talade också om att en av hans arbetsuppgifter, som Ordens högste prelat, kan vara att i tveksamma fall avgöra om den kristna grund, som åberopas av en sökande, är tillfyllest.

Förvånande symbol
Han berättade också om en av de symboler som kan väcka förvåning när den dyker upp i fjärde och femte graden eftersom den verkar främmande.
Men efter hans förklaring stod symbolen i ett helt annat ljus för de närvarande.
Hans anförande präglades också av allvar eftersom han varnade för att det finns krafter vars mål är att infiltrera frimureriet till skada för Orden.
Logens avslutning blev en upplevelse eftersom antalet bröder var så många att de fyllde alla frimurarmatsalens fyra väggar.

Text och foto:Håkan Wasén.

Nu är det dags igen. Ta chansen att få se vårt spännande arkiv. Välkommen till biblioteksafton måndagen 16 oktober men anmäl dig SNARAST.

Vilka kända personer har varit frimurare? Vilka kompositörer var kända frimurare? Har du  haft frimurare i släkten?  Vårt bibliotek kan ge dig svaren.

Det var flera bröder som förra året tog vara på chansen att besöka vårt bibliotek. Det blev en succé eftersom de också fick se vårt över 200 år gamla gamla arkiv och se sirligt präntade protkoll och rapporter från den första tiden.

Vi ägnar då som nu kvällen åt vårt spännande och unika frimurarbibliotek. Syftet med denna speciella träff är att Du skall få information om vår verksamhet och det vi erbjuder. Förutom gradbundna böcker finns det mycket allmän litteratur såsom historia, religion, teologi och mycket annat.

Dessutom har biblioteket en stor samling av jubilumsböcker från hela landet med namn på ämbetsmän. Så har man haft en släkting som varit frimurare finns goda möjlighheter att ta reda på mer om hans frimurarkarriär.

Vi visar dig det nya bibliotekssystemet och om Du är intresserad kan vi också gå ner till våra spännande arkiv längst nere i källarvalven i det unika frimurarhuset och dessutom besöka muséet i Atrium. Oktrojen har öppet så Du kan också njuta av ett glas öl.   
Kvällen räknas som ett logebesök. Ledig klädsel.

 Anmäl dig till opl@frimurarorden.se senast den 13 oktober.
Varmt Välkommen önskar dina arkivarier Göran Johansson, Björn Knutsson, Lars Nilsson, Jan-Erik Cardell och Lars Wittheden 

Varför inte kombinera arbetet i logerådet med ett besök hos en grannlandsloge? De tankarna hos Den Gyllene Gripen bar frukt i form av ett besök i Oslo.

Efter ett par terminers arbete i logerådet tyckte vi att det fanns behov av lite fördjupning i arbetet. Vi var snart ense om att vi behövde lite mer tid än de normala kvällstimmarna och efter diverse diskussioner landade vi i att en helg i kombination med besök hos någon loge skulle fylla våra behov.
Vi konstaterade att S:t Andreaslogen Akershus i stamhuset i Oslo hade loge på måndagar så en tripp dit skulle fylla våra behov. Sagt och gjort; Vi bokade tåg den 3 september med hemresa den 5.
Kontakt togs med S:t Andreaslogen Akershus och broder OM Öivind Eriksen hälsade via sin 1.e DM Harald Schee att vi var varmt välkomna.

Den 3 september kl 10 samlades rådet på stationen i Linköping, regionaltåget till Katrineholm och äntrade Oslotåget och tog oss in i den hörna som vi lyckats få ihop för några timmars arbete. Det var väldigt skönt att få en så lång stund tillsammans att hinna fördjupa sig i diverse frågor som vi annars inte riktigt hunnit.

Vid 16-tiden var vi framme i Oslo och ägnade sedan tiden fram till måndag eftermiddag åt att se oss omkring i city (helt nytt för någon), besöka” Hjemmefrontens museum” på Akershus, äta gott vid havet och få lite god dryck på Rådhustorget.

Efter ombyte till lite mer frimurerisk klädsel anlände vi till Stamhuset vid halv tre där ”Delegert Mestere” Tore Fongen och DM Harald Schee mötte oss. Vi fick en mycket trevlig och värdefull guidning i huset och denna avslutades med lite smörrebröd och öl/kaffe så vi inte skulle svälta innan brödramåltiden. I samband med denna anslöt även OM, broder Öivind Eriksen.
Efter denna förtäring var det så småningom dags för loge och det är som vanligt väldigt spännande och förväntansfullt att se vad vi gör lika/olika. Det var diverse små skillnader men en väldigt fin loge vi fick övervara.

Vid brödramåltiden var det ganska gott om bröder som deltog. Det kan ha berott på att detta var terminens första loge efter ett långt sommaruppehåll. OM höll ett väldigt trevligt tal till oss från GG och vi fick några små gåvor att ta med hem till Linköping. Jag besvarade gesten med att framföra vårt varma tack till alla som gjort sitt för att vi skulle känna oss välkomna och överlämnade vår ljuslykta som gåva till logen.
Tisdagen ägnades åt hemresa och vi var väldigt nöjda med denna investering i framför allt tid för logeråd och för varandra.

Torbjörn Boström
OM GG

Måndagen den 13 november kl 18.30 inbjuder S:t Johanneslogen Oscar Fredrik i Norrköping till seminarium med workshop i grad I på under rubriken Frågan är nyckeln till visdom.

Under kvällen kommer deltagarna ges möjlighet att ställa frågor om något som synes obegripligt, märkligt eller kanske helt solklart i första gradens ritual. Frågorna kommer var och en att få skriva anonymt på en lapp och stoppa i en urna. Sedan lyfts dessa frågor till diskussion i mindre grupper.

Syftet med seminariet är att öva oss i att ställa frågor, reflektera och tolka ritualen. Målet är att frågorna med efterföljande samtal skall inspirera till nya tankebanor och infallsvinklar för att ritualen skall bli levande och skänka värdefulla verktyg att ta med oss ut i den allmänna världen.

Varmt och broderligen välkommen!

Magnus Arwenhed
Utbildningsansvarig i S:t Johanneslogen Oscar Fredrik och Brödraföreningen S:t Olof

Läs mer på bifogad affisch

Österbotten stod i sin fagraste höstskrud när nio ämbetsmän från Östgöta Provinsialloge besökte Vasa och Österbottens Stewardsloge den 20 oktober. Det blev en resa som gav mersmak.

Varje år brukar Östgöta Provinsialloge arrangera en resa för ämbetsmän och ordförande mästare inom fördelningen , i mån av plats också för tidigare ämbetsmän. De som har tid, lust och råd följer med. Den här gången styrdes kosan mot öster, över Ålands hav till Åbo och därefter med hyrbil 30 mil rakt norrut till Vasa.

De nio resenärerna fick snart den allmänna bilden av Finland som ett skogrikt land bekräftad. Färden gick på den näst intill spikraka och glest trafikerade E8 genom barrskog, för årstiden tryfferad med färgsprakande björkar och aspar. Så småningom blev landskapet öppnare och på vägskyltarna syntes allt oftare svenska namn. I Österbotten står svenskan fortfarande stark och de flesta av dess invånare är tvåspråkiga. Det finns till och med kommuner som är helt svenskspråkiga. Bland annat Närpes, där det talas en svenska som av språkforskarna anses vara den som är närmast besläktad med fornsvenskan.

I Vasa togs ÖPL-arna emot av Björn West, ordförande mästare i Österbottens Stewardslog. Under några timmar visade han runt i staden och berättade om dess intressanta historia.

Rundturen startade i just Korsholm, som ligger i Gamla Vasa sju kilometer från dagens moderna stad. Det finns två skäl till att staden flyttades. Dels förstördes Vasa på grund av en förödande brand år 1852, dels hade landhöjningen då för länge sedan gjort att staden förlorat kontakten med Bottenviken. I den här delen av Norden höjer sig landet med nästan 1 meter per århundrade. Den ursprungliga handelsplatsen, som hette Mustasaari, anlades här på 1300-talet längst in en havsvik. Till skydd för platsen byggdes också Korsholms slott som under 1400-talet var centrum för Korsholms län – som milt sagt var vidsträckt och omfattade både de östra och västra sidorna av Bottenviken.

Karl IX gav platsen stadsprivilegier 1606 och några år senare ändrades namnet till Vasa efter den regerande kungaätten i Sverige. Av Korsholms slott återstår idag bara en kulle som kallas Korsholms vallar. Där finns ett monument som stått förlaga till S:t Johanneslogen Korsholms vapen.

Björn West berättade att frimureriet i Österbotten räknar sina anor till 1932 då Brödraföreningen Korsholm bildades.

– Under tsartiden 1809–1918 var all frimurerisk verksamhet i Finland förbjuden. Redan under halvan av 1700-talet hade det funnits frimurarloger i både Helsingfors och Åbo. I Österbotten bidrog säkerligen bidrog de nära kontakterna med Sverige till att hålla intresset för frimureriet levande. Sedan Finland åter blivit ett fritt land efter första världskriget började man sondera för att få till stånd en frimurarförening i Vasa.

Sedan dess har den frimureriska verksamheten i Österbotten utvecklats. Städerna Vasa och Jakobstad, tio mil norröver, bildar tillsammans två noder i en  frimurerisk helhet.

I Vasa finns sedan 2003 Österbottens Stewardsloge som genomför receptioner i graderna VII och VIII samt instruktionsloger i graderna IX och X. Här finns också S:t Johanneslogen Korsholm. I Jakobstad finns S:t Johanneslogen S:t Peder samt S:t Andreaslogen Henrik Tavast.

– Det innebär att Vasabröder får åka till Jakobstad för att recipiera i Andreasskedet och Jakobstadsbröder kommer hit till oss för de båda första kapitelgraderna. Men för att recipiera i de båda högsta kapitelgraderna är det Stor Capitlet i Helsingfors som gäller, berättade Björn West.

Frimurarna i Vasa förvärvade i början av 2000-talet en egen fastighet i stadens centrum. Med betydande insatser av egna bröder stod de nya logelokalerna klara till invigningen av den nya stewardslogen år 2003.

– Vi är väldigt nöjda med hur det blev, sade SJL Korsholms ordförande mästare Christer Lewis när han tillsammans med Björn West, guidade runt i frimurarhuset. Vi brukar oftast vara ett fyrtiotal bröder vid logerna och lokalerna är helt tillfyllest för vår verksamhet.

Det kunde också de nio ÖPL-bröderna konstatera under kvällens loge som genomfördes i grad VII med tre recipienter.

– En väl genomförd loge med en mycket varm och personlig atmosfär. Och den efterföljande brödramåltiden blev precis så trivsam som vi hade förväntat oss, summerade arrangören av resan, Jan Grenerfors.

De tillresta bröderna hade blivit bordsplacerade med Österbottningar på ömse sidor om sig, vilket starkt bidrog till att utbytet av erfarenheter blev livligt och stämningen hög.

Göran Laurelii tackade Björn West för det gästfria sätt som gästerna tagits emot på och överlämnade en minnesgåva i form av en mässingsljusstake. Han uttryckte också en förhoppning om att ÖPL ska kunna återgälda besöket och bjöd Vasabröderna att komma till Linköping vid tillfälle.

Återfärden mot Åbo inleddes dagen därpå med ett besök vid den geologiskt mycket intressanta Söderfjärden, strax söder om Vasa. Där finns de tydliga spåren av ett meteoritnedslag för 520 miljoner år. Under den långa tid som förflutit sedan dess har kratern fyllts med sandsten och är idag en helt plan cirkelformad yta med sex kilometers diameter. Den var länge en våtmark men är idag dikad och uppodlad.

Söderfjärden är en unik plats på jorden genom sin cirkelrunda form och genom att den än idag är så framträdande i landskapet. Bäst framgår detta förstås från luften, men även att stå i mitten av den plana ytan med kraterranden vid horisonten är en upplevelse.

Det behöver knappast tilläggas att det var nio mycket nöjda bröder som steg av färjan i Värtahamnen en tidig söndagsmorgon efter tre upplevelserika dagar i vårt östra broderland.

– Mycket berikande, var resenärernas allmänna uppfattning – tillsammans med förhoppningar om lika intressanta resmål till kommande år.

Text och foto: Lars Klingström

Varför kom ett 20-tal bröder utan gradband och utan mörka kostymer till vår logebyggnad i Linköping en vanlig logefri måndagskväll?
Jo för att de ville veta mer. Och det fick de.

Det var utbildningsgruppen i S:t Jacob som i samarbete med seminariegruppen Folke Filbyter anordnat en kväll kring första graden och dess ritual.
Ritualens innehåll kan naturligtvis inte avslöjas. Men ritualen sätter spår i alla de som för första gången träder in för att upptas som frimurare.
Ritualen väcker också många frågor av vilka en del inte besvaras förrän i kommande grader.
Svenska Frimurare Orden är medveten om att en del frimurarbröder lämnar graden innan de gått vidare och blivit tvåor.
Just därför är arbetet med att genom information och träffar utanför de regelbundna logerna samla de nya bröderna viktigt.
De ettor och några tvåor som också kom var intresserade det stod helt klart efter två timmars frågor inne i Johannessalen.
Inte bara frågor utan även tankar kring receptionen vädrades friskt mellan föredragshållarna, Ragnar Boge, Thomas Svensk och Bo Magnusson. Även Folke Filbyters ordförande Tomas Wändahl och Tord Kagerup och Tommy Andersson fyllde i med information.
Var det t ex en fördel eller nackdel att i t ex samband med Öppet Hus, ha sett Johannessalen i förväg?
Ritualen gicks igenom moment för moment och nog var det en del frågetecken som rätades ut. Likaså torde de boktips som gavs också innebära ett antal besök på biblioteket.
Thomas Svensk tyckte att det blev en lyckad kväll.
– Jag tycker att samtalet mellan alla blev så bra. Och samtal är en så bra form för kommunikation.
Det var också uppenbart att bröderna ville dela just sin upplevelse av graden med de andra.
Så Tomas Wändahl, fick mana på lite så att mattiden kunde hållas.
Diskussionerna fortsatte sedan vid pyttipanna och efterföljande kaffe.
Text och foto: Håkan Wasén

Om jag har förstått saken rätt, vill vår Orden förmedla kunskap av något slag. Som nitisk frimurare ville jag förkovra mig, och googlade: ”Vad är kunskap”. Jag blev inte mycket klokare.

Ett uppslag var emellertid, att kunskap kunde ha något med vetenskaplig metod att göra. Det verkade lovande, eftersom frimureriets ibland sägs ha sin upprinnelse i den vetenskapliga revolutionen. Jag googlade – och var inne i loopen igen! Begreppen förklarades med begrepp, som i sin tur måste förklaras. En utväg får bli att formulera egna definitioner, vilket förmodligen kommer att förvirra saken ytterligare. Men Platon lär ha sagt, att det är bara de svar man har kommit fram till själv, som har något egentligt värde.

Här är mina preliminära definitioner: Kunskap är de tolkningar av verkligheten, som kan förklara den på ett trovärdigt sätt. Vetenskaplig metod är att sätta upp hypoteser, som kan bekräftas eller vederläggas genom upprepningsbara försök.

Hur står sig dessa definitioner i frimureriets milda ljus? Då är vi där igen! Vad menas med verklighet? En påtaglig frimurerisk verklighet är förstås våra ritualer. Kunskap om ritualerna omfattar: hur de kom till, hur de ser ut och framförallt, hur de skall tolkas! Stor kraft brukar läggas ned på de två första aspekterna. Av dem är särskilt den andra viktig, inte minst sedd som färdighet – att kunna gestalta ritualerna! Men enligt min mening borde, som sagt, störst kraft läggas på den tredje aspekten, d.v.s. hur ritualerna skall tolkas.

Nu är ju ritualerna inte menade att förmedla naturvetenskaplig kunskap. Hertig Karl talade om konungslig vetenskap. Han syftade sannolikt på etik och existentiella frågor. Då kommer vi in på vad som i grunden är andliga värden. Man kan ha kunskap om teorier om sådana, men i praktiken handlar förstås andlighet mera om tro, känsla och intuition.
Från tro till kristen grund är steget kort. Av Ordens allmänna lagar (OAL) framgår, att medlemskap förutsätter kristen bekännelse. Hur den bekännelsen närmare ser ut ifrågasätts inte. Den som säger sig ha en kristen bekännelse förutsätts ha en sådan.

OAL säger också, att en frimurare skall visa vördnad för Guds ord, vara nitisk i bön och bevista gudstjänster. Det är rimligtvis för att Orden anser att kyrkan har bäst förutsättningar att genom ordet (Ordet) förklara trons innebörd. Ordens bidrag är att framställa trons innebörd med hjälp av legender, symboler och allegorier. Även konst, litteratur och musik kan lämna sådana bidrag. Men hur Guds ord skall tolkas överlåter Orden åt kyrkan och den enskilde medlemmen.

Mycket talar för att många också söker en annan kunskap i ritualerna än den som har med kristen bekännelse att göra. Därför borde vi kanske i högre grad (dubbeltydigt) även ta fasta på denna ”andra” kunskap. Har då den kunskapen något med vetenskaplig metod att göra?

Heureka – nu närmar vi oss pudelns kärna! En hel del rimliga hypoteser kan sättas upp om frimurerisk kunskap. Jag kan tänka mig att: ritualernas budskap kan tillämpas i den allmänna världen; filosofer, författare och andra kan hjälpa oss att förstå ritualernas budskap bättre; ritualernas förekomst ger en god anledning att söka gemenskap med likasinnade.

Värdet av dessa hypoteser går att pröva, men om, vilka och hur är upp till var och en. Någon vill kanske även pröva någon andlig hypotes. Om vi verkligen prövar hypoteserna, kanske vi möts av en överraskning. Svaret på frågan: ”Vad är en frimurare” ligger måhända däri.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att vi inte blir frimurare för att vi tar på oss kostymen eller fracken – vi skall leva som vi lär! I någon mån bör frimureri vara som antikens filosofi. Den var samtidigt och oupplösligt en diskurs och ett levnadssätt, som båda eftersträvade visheten, utan att någonsin uppnå den.
Rune Carlsson

Frihjulet är en ideell medlemsförening i Linköping vars främsta syfte är att samla in pengar till välgörenhet samtidigt som man tränar och har roligt tillsammans.
– Våra medlemmar tillhör Svenska Frimurare Orden, men alla som vill och kan får delta i våra aktiviteter, säger Frihjulets ordförande Björn Lindblom. 

Deltagarna tränar minst en gång i veckan samtidigt som de samlar in pengar till olika välgörenhetsorganisationer. Detta görs genom att vara ute på olika events och köpcenter och ”skramla med insamlingsbössor” samt ringa till företag och höra med dom om de vill bidra med produkter eller pengar till Frihjulets insamling.

– Vilket välgörenhetsprojekt eller välgörenhetsorganisation som det blir, beslutas vid årsmötet. Och nu vill Frihjulet stötta Psykiatrifonden, säger Björn Lindblom.

– Den psykiska ohälsan ökar i samhället och vi känner att vi kan göra en insats både för de drabbade och för oss själva. De drabbade kan vi hjälpa genom dels att samla in pengar till Psykiatrifonden och den viktiga forskningen. Vi stödjer också Psykiatrifondens arbete med att öka informationen i samhället kring psykisk ohälsa och därigenom minska stigmatiseringen i samhället och lidandet för den som drabbas av psykisk ohälsa.

De aktiva i Frihjulet vet att frågor om psykisk hälsa är någonting som gäller oss alla, och det finns en stark koppling mellan fysisk aktivitet och psykisk hälsa. Dessutom känner Björn igen sig i Psykiatrifondens kampanj #allakännernågon

– Jag har själv vänner som på grund av psykisk ohälsa tidigt hamnat utanför. De har inte fått något jobb trots att de har försökt otaliga gånger under 30 års tid. Stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa är fortfarande vanligt förekommande; det händer att samhället ser ner på en person som varit i kontakt med psykiatrin. En person som har opererat bort blindtarmen blir ju inte stämplad i pannan ”blindtarmsopererad” medan den som varit i kontakt med psykiatrin fortfarande kan bli stämplad som ”Psykfall”.

– Det känns bra att samtidigt som vi mår bra av att träna och umgås också kan hjälpa de som drabbats av psykisk ohälsa. Vi kan också uppmärksamma vikten av att förebygga psykisk ohälsa genom fysik aktivitet.

Mer info om Frihjulet på föreningens webbsida.

Text: Björn Lindblom

Heliosbröder med damer samt några Veritasdito, företog i helgen 21-22 oktober en minnesvärd resa till vårt grannland i väster med besök i Den Norske Frimurerordens stamhus i Oslo. 

Färden startade i Värnamo i arla morgonstund där tre Veritasbröder och fruar äntrade bussen, som därifrån körde via Smålandsstenar Anderstorp och Gislaved, insamlandes Heliosbröder och fruar ,inalles 30 st. Färden gick vidare mot väster, via Göteborg och Uddevalla där ytterligare ett par anslöt och till Håby motell där efterlängtat förmiddagsfika intogs. 

Stärkta av detta gick resan vidare mot gränsen Svinesund och Oslo. En avstängd tunnel före Oslo försenade resan ca en timme, men med lite quizfrågor att besvara, och en och annan historia samt glada resenärer gick resan smärtfritt.  

Vi anlände till norska frimurarnas stamhus, en pampig byggnad som visade sig innehålla också restaurangen Christiania, ett levande museum. Där intogs en efterlängtad lunch i en miljö av gamla bruksföremål av alla de slag, ett slags diversehandel med inrymt apotek, skomakeri, speceriaffär mm. Allt välputsat och inglasat men också varor på öppna hyllor samt hängande i taket. 

Stärkta av den goda lunchen gick vi ut och rundade byggnaden, som ligger granne med Stortinget, i centrum av Oslo.

Dörren till stamhuset öppnades och där innanför mötte oss förutvarande ordförande mästaren Harald Sundin.

Han visade på ett välkomnande och mycket trevligt och humoristiskt sätt oss runt och berättade om huset och dess lokaler. Första information om lokalerna fick vi i entrélokalen. Sedan gick vi vidare till ytterrummet vid kapitelsalen, en vacker sal med många porträtt av tidigare ordförande mästare, bl. a  vår ciceron. 

Till husets historia hör också att det under ockupationen beslagtog nazisterna vilka gjorde den till kontor mm för sina behov.
En del konst och annat frimurarmaterial hann skaffas undan och gömmas, men mycket blev förstört, bl.a. golvet i matsalen och vissa konstverk. Det mesta kunde återställas.
Kuriöst nog hade delar av inredning och annat  sparats av nazisterna och senare återfunnits i oskadat skick,

Nazisternas  hade  tänkt att  göra ett frimurarmuseum. En mycket märklig tanke, då nazistena helt förbjöd frimurarverksamhet och även avrättade frimurare.   

Husrundturen gick därefter till  den fantastiska matsalen, i vitt och guld, med ett otroligt vackert golv i parkett av sydeuropeiskt trä. Likaså takkronor och förgyllda vägglampetter  med vackert handblåsta glaskupor. Salen används vid alla frimureriska kapitelmåltider, Även stortinget och  Oslo stad använder salen för finare middagar eftersom det inte finns en vackrare och lika stor lokal i staden.

I johannesgradslogen fick alla tillträde och den var smyckad med målning i egyptisk stil, mycket vackra målningar av olika slag. Några kunde i kraft av graden också bese logelokalerna för kapitlet och andreasgraderna, även dessa mycket praktfulla.

Vår ordförande mästare P-O Fryelegård tackade för visningen och möjligheten vi fått, att se lokalerna, med en gåva till Harald Sundin, som önskade oss mycket välkomna tillbaka för logebesök innan han rusade vidare för andra uppgifter inför ett 175-årsjubileum samma kväll för Frimurarna i Norge.    

Bussen tog oss vidare till Hotel Thon Opera, för incheckning och en kort vila före den gemensamma middagen som vi avåt på närliggande Restaurang Bella Bambina.

En italiensk restaurang med  härlig ”frutti di mare”- tallrik och en ljuvlig tiramisu, samt lämpliga drycker allt efter smak.
En lång dag som avslutades med hemgång till hotellet . Några av oss hade stämt träff med John Blund direkt medan andra höll ut i barregionen ytterligare nån timme. 

Söndagmorgon i Oslo, ösregn och föga utflyktsvänligt, men utcheckning och uppsittning i bussen skedde trots vädret. Vår guide Kristine Lindberg, svenska boende i Oslo sen länge och därtill gift med en frimurare, föreslog en stadsrundtur utan promenad i Vigelandsparken, vilka många hoppats på.

Vädersituationen var dock inte lämplig för detta. Stadsrundturen skedde därför i Oslos centrala delar där vi såg nya operahuset och det blivande Munch-muséet, och flera andra pågående byggen i centrum

Turen fortsatte till hamnregionerna, där Akker-brygge tidigare varit centrum men tappat lite status, och vidare till gamla varvsområdet som nu är mest ”inne” med butiker och restauranger. Bussen fortsatte sedan upp till Holmenkollen där vi kunde se hoppbacken med nyinrättad linbana för den modige som vill uppleva luftfärden men utan skidor!

Trots regnet klev några av bussen  för att fotografera anläggningen. Så for vi ned till området Bygdöya där bl.a. Fram-  och Kontiki- museerna finns . Guiden berättade ingående om Nansen och Heyerdahl och deras resor och äventyr. 

Åter i centrum stoppade vi vid Oslo rådhus där vi fick gå in och se den stora vackra sal där Nobels fredspris delas ut varje år . Guiden berättade om alla detaljer och alla väggmålningar av modern karaktär med beskrivningar av tiden efter freden 1945 och även från krigets dagar vilka i bildform beskrivs mycket talande på dessa väggar. Vi fick även se flera andra rum som alla hade väggmålningar av berättande slag från efterkrigstiden.    

Vi tog farväl av guiden Kristine och av Oslo och påbörjade hemfärden med stopp i Strömstad för intag av en god lunch på västkustskt manér med en mycket god kokt torsk och likaledes delikat efterrätt.

Mätta och glada for vi vidare och hemfärden gick helt enligt planerna utan försening och nöjda frimurarresenärer framförde genom förre ordförande mästaren Sven Modig ett stort tack till ordförande mästare P-O Fryelegård och förre ordförande mästaren Rolf Svensson som arrangerat den innehållsrika och fantastiskt trevliga resan. 

Text och foto: Sven Nilsson  

Jubileumsskrift Första Upplagan

Andreaslogen Den Gyllene Cirkeln  i Linköping, grundad 1997, firar i år sina 20 år med en jubileumsskrift som bröderna kan hämta via länken ovan i digitalt utförande eller köpa i tryckt version.

En redaktionskommitté, bestående av Den Gyllene Cirkelns ordförande mästare Johan Sowa, Håkan Wasén och Jerry Prütz, har sammanställt jubileumsskriften som tryckts i 200 exemplar.
I skriften avslöjas bl. a den nakna sanningen om varför vårt frimurarhus i Linköping ligger där det ligger och berättas om Den Gyllene Cirkelns historia. Även frimuraren och den skotske skalden Robert Burns, ägnas ett par kapitel.

Det går bra att köpa jubileumsskriften  på Andreaskansliet för 20 kr (minst) som ska läggas i insamlingsbössan för frimurarlamm i matsalen.
Bröder som önskar läsa skriften digitalt kan göra det via ovanstående länk, men lägg gärna mer än 20 kronor i insamlingsbössan.

I samband med denna veckas frimurarsammankomst hos HELIOS kom provinsialmästaren, brodern R&K Göran Sjödell från Göta Provinsialloge (Göteborg), på besök tillsammans med sju st. andra bröder. Ett kärt besök för PM som han tackade för med en kul historia.

Inför deras resa till Reftele, var det bröder som trodde att de skulle åka till Norrland, var ligger Reftele? Efter framkomsten till Reftele plockade någon av bröderna fram sin mobiltelefon för att få bekräftat var han befann sig i Sverige!

På min fråga till broder Göran hur det kommer sig att han besöker HELIOS relativt ofta, han har varit här en 5-6 gånger, så berättade han att det beror på tre orsaker.

Han har en anknytning till bygden då hans far, Harald Sjödell som blev frimurare i Linköping år 1965, hade sin hembygd i byn Kållerstad (som ligger strax utanför Reftele) och att han har en kusin, Åke Sjödell, som är frimurare hos Helios.

Den andra orsaken var att han är mycket imponerad av den frimureriska verksamheten hos Helios, en välskött och fin fungerande loge, som oftast är mycket välbesökt. Alltid trevligt att komma till Helios i Reftele.

Den tredje orsaken är att han, som gammal åklagare, tycker det är fascinerande med att Helios har sin verksamhet i ett f.d. Tingshus. Det är roligt att känna atmosfären i logelokalen, där många rättegångar har hållits under årens lopp.

Efter genomförd loge, med gradgivning i grad 1, intog bröderna den sedvanliga brödramåltiden med god mat (ryggbiff) i gemytlig stämning. Kvällen blev sen då taffeln bröts först närmare kl 23.

PM Göran Sjödell tackade för maten och trevligt gemyt och avslutade med en rolig historia:

Det var kvinnan i det strävsamma paret, som frågade sin man, vad är det ni män gör när ni träffas? Mannen tittade på sin hustru och sa, vi håller väl på med ungefär samma saker som ni kvinnor gör när ni träffas! Varpå hustrun sa, ni borde skämmas!

Text och foto: Ulf Gustafsson

Den anatomiska teatern i grad IV-V i Linköping 28 oktober  blev en publicsuccé med ett 90-tal anmälda bröder.

Intresset var liksom förra gången i Linköping ( anatomisk teater i grad I) stort för de hur man i en så kallad anatomisk teater ”dissekerar” vad som egentligen händer under en loge.
Konceptet består av ”uppspelning” av delar av ritualen där man ”pausar”  medan ciceronen läser en förklaring eller en bakgrund till det som sker.
Teaterföreställningen var uppdelad i två akter med förfriskningar emellan och en avslutande brödramåltid.
Föreställningen finslipades in i det allra sista av de deltagande innan de trädde in i en välfylld Johannessal.
De som deltog var Per Oskarsson, Hans Egbert, Carl Ahlenius, Magnus Hallberg, Johan Holmér, Hans Granfeldt, Lars Linebäck, Peter Morén, Magnus Olsson, Björn Lagerström och Olof Egerstedt. Oscar Strömblad regisserade med biträde av Ola Axén.

Sedan flöt allt på precis som beräknat och efter brödramåltiden fanns det vid kaffet tillfälle att ställa frågor på det som skett.

Text: Håkan Wasén

– Faddrar, ta med era adepter. Adepter ta med er faddrarna!
Uppmaningen kommer från Per Rondahl som är med om att arrangera ”Faddrarnas afton” torsdagen den 16 november.
-Den kvällen skall vi fylla logelokalerna.

Då håller S:t Jacob loge i grad I och Den Gyllene Cirkeln loge i grad VI. Två loger som kommer att sluta på ett mycket annorlunda sätt.

Gemenskapen mellan faddern och recipienten och sedermera adepten är mycket viktig del i den frimureriska gemenskapen. En bra relation medverkar till att en nybliven frimurare fortsätter sin frimurarbana. Det finns dock en oro i hela landet att alltför många efter inget, eller bara något besök, i loge lämnar frimureriet.

För att motverka detta, satsas det nu i Linköping på utbildning men även på gemensamma aktiviteter där faddrar och nyblivna frimurare kan umgås. En sådan är Fadderaftonen, torsdag 16 november, där bröder och faddrar kan gå på loge antingen i grad I eller i grad VI. Fadderaftonen är ett samarrangemang mellan S:t Jacob och Den Gyllene Cirkeln.

Vid huvudmåltiden, pytt-i panna, kan man pröva tre sorters öl .
Provningen tar ca 1,5 timme. (Ölen är ej alkoholfri men det kommer att finnas ett alkoholfritt alternativ.)

En av årets stora begivenheter S:t Jacobs julloge kommer att äga rum fredagen 8 december. Än en gång uppmanas de som anmäler sig att köpa bongar för dryck i förväg för att minska ”köproppen” vid entrén till julborden.

Även i år äts julbordets läckerheter i  frimurarmatsalen där antalet platser är begränsat. Det torde innebära att det liksom förra året kommer att bli fullsatt och att bröderna bör vara ute i tid med sina anmälningar.

Bröderna får plats inte efter principen först till kvarn med sin anmälan utan först till banken  med måltidsavgiften, 375 kronor, och uppgift vem inbetalningen avser. Avgiften skall betalas in till S:t Jacobs bankgiro 687-5538 . Sista inbetalningsdag är 24 november, om det då finns platser kvar.

Som vanligt blir det en julbetraktelse av S:t Jacobs förste talman Johannes Söderberg, ljuständning och underhållning av den eminenta frimurarkören under ledning av Reine Eriksson.

Klädsel, högtidsdräkt eller mörk kostym.

S:t Jacobs ordförande mästare Gerhard Wennerström hälsar alla hjärtligt välkomna men vädjar också till alla som anmält sig till jullogen på logen att tänka efter före:

– Köp bongar i förväg så slipper ni att stå i kö!

Vid årets loge kommer vissa saker vara något ändrade för att snabba upp entrén till matsalen.

Julloge Anslag 2017

Alla kapitelbröder (grad VII – X) inbjudes till seminarium lördagen 2 december kl. 10-15 i Frimurarhuset i Linköping.

Vi kommer att arbeta i tre grupper. Varje pass omfattar 45 minuter och inleds med en föreläsning i 25–30 minuter och därefter en avslutande diskussion.

De tre passen leds av: Leif Norrgård, Ordens högste prelat, Ove Lundin, vice Ordens högste prelat och Magnus Engström, Förste deputerad mästare, Östgöta Provinsiallage.

Läs programmet här.

I ett tidigare inlägg kastade jag mig över frågan ”Vad är kunskap”. Nu dristar jag mig till att angripa en om möjligt ännu svårare fråga: ”Vad är vishet”.

Samma ämne som i mitt förra inlägg behandlas i en nyutkommen bok, Kunskapssynen och pedagogiken, med professor Magnus Henrekson som redaktör. Där kritiseras det paradigm, som den svenska skolan började anta för omkring 50 år sedan. Till de tänkare som skolan nu åberopar hör Jean Piaget. Han menade att eleven själv konstruerar sin kunskap, när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i ett samspel med omgivningen. – Är det inte just så vi gör när vi tolkar våra mer än 200 år gamla ritualer? Vi kan väl ändå inte vara lika postmoderna som skolan!

Tvärt emot skolans gällande syn, hävdas i boken, att det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Där påstås istället, att ett beprövat och väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Hjärnforskaren Martin Ingvar, som är en av författarna, skriver att kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga inte är något som kan läras ut generellt. De förmågorna är kopplade till specifika kunskaper inom ett visst område och förutsätter att man behärskar det väl. Till en lärares viktigare uppgifter hör därför att strukturera lärprocessen, ge eleverna överblick och sammanhang samt att kontrollera att de har tillräckliga förkunskaper för att gå vidare till nästa steg.

Bevare oss väl för lärarledda lektioner inom frimureriet, men det stegvisa lärandet är något vi känner igen. Om jag har förstått Martin Ingvar rätt, kan vi dock inte ta för självklart att framgång i de frimureriska studierna gör oss till dugligare eller mer rättfärdiga medborgare i den allmänna världen. För det behöver vi något som kanske kan kallas vishet. Innan jag går vidare med funderingar om den, kan jag nämna att både Piagets teorier och Martin Ingvars invändningar handlar om undervisning av barn och ungdomar. Är det inte underligt då, att tankarna kan appliceras även på oss frimurare?

Jag utgår från att Jean Piaget var väl insatt i Platons filosofi. Det finns åtminstone likheter mellan hans teorier och det som Platon skriver i Sokrates dialoger om hur kunskap uppstår. Även hertig Karl lär ha varit väl inläst på antika filosofer och deras syn på visheten. Det kan därför vara intressant att undersöka hur Platon, denne filosof som många anser vara den störste genom tiderna, kan ha påverkat våra ritualer. Jag tänker då främst på Johannesgraderna. Boken, Vad är antikens filosofi? av Pierre Hadot, översatt från franska 2015, ger en hel del intressanta utgångspunkter.

Som de flesta vet kommer filosofi, vetenskapen om grunderna för tänkande och vetande, av grekiska phil’os ’vän’ och sophi’a ’visdom’. Uttrycket började användas på 400-talet f.Kr. och definierades närmare av Platon i Gästabudet, 385 f.Kr. Dialogen handlar om kärlekens väsen, men slår också fast, att det inte går att läsa sig till äkta kunskap. Den kan bara nås genom samtal. Kunskapen ligger sedan i våra egna svar. Fortfarande vacklar uttolkare mellan kunskap och vishet när de skall definiera begreppet sophia. I det antika Aten talade man om snickarens, musikerns, poetens och kungens sophia. Sophia kunde också beteckna social smidighet: ”Smidighet (sophiê) är bättre än t.o.m. stor förtjänstfullhet (aretê).” Det handlar om såväl kunskap, färdighet som levnadssätt – samtidigt.

Sophia kan antingen betraktas som något hos den som vet och har upplevt mycket, det vill säga hos den som har en god allmänbildning; eller som något hos den som vet att föra sig och kan leva lyckligt. Men det ena utesluter inte det andra. Visheten kan ses som ett praktiskt kunnande som leder till goda handlingar.

Sokrates ansågs vara visast, för att han visste vad det var han inte visste. I Försvarstalet sade han sig inte vara rädd för döden, för han visste inte något om den. I hans ögon finns det bara ett enda ont, och det är det moraliska felsteget, och bara ett enda värde, ett enda gott, och det är viljan att göra det goda. Det är en tanke som Immanuel Kant senare ansluter sig till: ”Det högsta goda är en god vilja!”

Kant får bli förbindelsen mellan Platons lära om hur idén fortlever när tingen sönderfaller, och hur det goda framställs i våra ritualer. Något mer kan inte sägas om dem här, men Kant har uppenbarligen haft ett stort inflytande när en frimurares plikter formulerades i Ordens allmänna lagar.

Rune Carlsson